Wolfgang Borchert

9 januari 2008

Att gå på djupet med en text, granska den mening för mening och ord för ord, är i de flesta fall en plågsam process. Mycket som skrivs håller inte – även när det vid en snabb genomläsning fungerar krackelerar språket när man kommer närmare. Sprickorna i fuskbygget blottas. Andra texters smink håller även för det närgångna umgänget. I ytterligare några fall är det en ren njutning. Man upptäcker mönster, sammanhang, ordval som man tidigare inte registrerat.

Wolfgang Borcherts noveller hör till den sistnämnda kategorin. Hans Draußen vor der Tür kommer nu på svenska, i översättning av Bodil Zalesky, på det lilla förlaget perenn. Utanför dörren innehåller utöver det drama – ”ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se” – som gett boken dess namn fjorton av Borcherts korta noveller, ett förord skrivet av översättaren och ett efterord av Heinrich Böll. Jag har hjälpt Bodil genom att granska och kommentera några av översättningarna, och även om jag sedan tidigare uppskattat Borchert fick det mig att inse riktigt hur bra jag tyckte att hans noveller var. Sällan är det ett nöje att gå igenom översättningar, men här var ursäkten att mening efter mening begrava sig i Borcherts prosa och fundera på hur den hänger ihop och om det kunde finnas bättre sätt att så nära originalet som möjligt i både betydelse och stil föra över novellerna från tyska till svenska någonting jag tog emot med glädje.

Texterna präglas, som förordet konstaterar, av smärta och förtvivlan men ändå även av hopp. Wolfgang Borchert föddes 1921, hamnade som tjugoåring liksom så många andra unga tyska män vid östfronten, fängslades för kritiska uttalanden om naziregimen, skickades tillbaka till fronten, fick hälsan förstörd och överlevde kriget med några år för att dö i november 1947. Trots det kom han att starkt sätta sin prägel på den tyska efterkrigslitteraturen. Flera av de främsta exemplen på den Trümmerliteratur, eller Kahlschlagliteratur, som kom att prägla tiden finns samlade här – inte bara Utanför dörren, en text om hemvändandet efter kriget, hem till ingenting och allt det som berövats en, utan även ”Denna tisdag” (”An diesem Dienstag”), ”På natten sover ju råttorna” (”Nachts schlafen die Ratten doch”), ”Brödet” (”Das Brot”) och flera andra noveller. Det är litteraturhistoriskt intressant, men det är inte huvudsakligen därför man bör läsa Wolfgang Borchert. Det här är en bok man bör läsa helt enkelt därför att den är så bra.

Jag tänker på ”På natten sover ju råttorna” och allt den skildrar. Det är inte en okänd novell, verkligen inte – när jag läste tyska inom det svenska utbildningssystemet hann jag under fyra år, från gymnasiet till universitetet, se den presenterad lika många gånger av lika många lärare. Likväl är den tillräckligt bra för att förtjäna att nå fram även till en publik som inte kan läsa den på tyska. Det är en kort novell – inte fullt tre sidor lång i den svenska översättningen som ligger framför mig när jag skriver det här – som ändå hinner med att säga så mycket. Om Jürgen, novellens nioåriga huvudperson, och genom honom och hans omgivning om dåtidens Tyskland. Här finns definitivt plats för smärta och förtvivlan, men tydligt också hopp och tron på att det faktiskt finns en framtid. Det finns så mycket som är bra med den här novellen: det bitvis närmast poetiska språket (inledningen: ”Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan skorstenarna som sträckte sig brant uppåt. Ruinlandskapet dåsade.”), den trovärdigt tecknade Jürgen och dialogen – men framför allt det som inte sägs och hur Borchert låter läsaren dra sina egna slutsatser. De två sista meningarna etsar sig fast i minnet. Läs dem, läs novellen. Läs boken.