När trollkarlen från Vassända slutligen lyckades skapa liv var det av en ren olyckshändelse. Han råkade blåsa in en skärva av sin själ i en snögubbe han hade byggt med sina barn en januariförmiddag.
 – Du kan lägga landet i evig vinter, föreslog snögubben.
 Men trollkarlen frös om vintern.
 – Du kan inte låta mig förgås!
 – Jag är en del av dig!
 Trollkarlen såg på snögubben, lite sned med morot som näsa, och ville inte att den skulle vara en del av honom.
 – Du måste rädda mig! skrek snögubben.
 Trollkarlen stoppade bomull i öronen. Till våren började han försöka göra guld istället.