Stenända

De som begravs i fuktig jord skall aldrig törsta. De som begravs i sällskap skall aldrig vakna i ensamhet. De som begravs unga skall aldrig störas i sin vila av ålderns krämpor. Lyckliga är de.
   Kvar står de levande och ser på varandra med tomma blickar medan de säger tomma ord till sig själva och ingen alls. Duggregnet faller på dem, väter hår och hucklen, faller på asp och björk och tall och allra mest på den nygrävda jordhögen. Regndropparna rinner salta ned för de församlades kinder. Jordhögen är stor, stor och likväl så liten. Sjutton är de som nu flyttar från Erforsa by till Erforsas dödsäng. Visst höjer den sig över de andra små kullarna, de som nötts av väder och tid, höjer sig högt som en nygrävd grav och högre ändå. Men de som nu ser på den och vet att sjutton är de som där ligger påminns om hur små de kroppar som lagts i en hop för att värma varandra i döden måste vara.
   De som begravs med sina vänner skall aldrig ha tråkigt. Lyckliga är de.

Tronen har ställts undan, en pinsam relik från en sämre tid. Vi vet bättre nu. Vi försöker inte glömma. Det är viktigt att komma ihåg. Om detta må ni berätta. Om kungars tyranni, om förtryck och maktens våld. Vi är bättre nu. Stenända tronsal är tronlös. Den stora stolen står på Nytorget, polerad av regn och vind. Läderband hänger från forna jättars slitna ben ur vilka tronen karvats fram: där sätts Stenändas missdådare att begrunda sin missriktade dådkraft under spe och beskådan, kungar och drottningar av sina egna ogärningar.
   I tronsalen utan tron står en pulpet med en tjock bok och en penna, en tjock bok med tjocka papper på vilket allt som bestäms till gagn och glädje för folket i Stenända rike nedtecknas. Han som fattar beslutet skall svinga pennan. Så är det och så har det alltid varit, sedan folkrådet förvisade härskarnas makt och härskarna med dem. Pennan vilar vid bokens sida. Vissa säger att den är en sinnrik mekanism, finsmeders mästerverk. Andra att den är förtrollad. Några säger, men tyst, att den helt enkelt är trasig. Bara den som håller pennan i ett fast grepp kan tvinga bläcket ur dess spets, forma de ord som från talets flyende lätthet binds av bokstävers tyngd att lägga sig tillrätta på sidorna som dom och lag. Den som håller pennan i ett fast grepp kan inte undgå att sticka sig på de vassa törnen som fästs vid skaftet, och således tjänar den som ständig påminnelse till Stenända råd. Gör det bara om det är värt smärtan. Så pryds varje beslut som fattas i Stenända tronsal med en liten fläck torkat blod. Ty sådan är regeln i hela riket: folket skall aldrig lida för andras beslut. Det kan göra ont att göra gott, men aldrig skall någon bestämma det som han inte är övertygad är värt hans lidande. Så fattas heller inte, som på kungars och drottningars tid, små, triviala beslut blott för att roa den som beslutar. I Stenända är makten alltid stor, för vem vill blöda för det lilla? Bara för den sanna godheten vill man lida. Bara den som verkligen vill göra gott kan sitta i Stenända råd.

Stugan ser sedan länge övergiven ut, som om ensamheten hastat på dess förfall. Nässlorna kryper nästan hela vägen fram till dörren. Ädis håller å andra sidan ett försiktigt avstånd, trampar oroligt från fot till fot när han vill gå närmare.
   ”Hur länge hade hon bott här?” frågar han.
   ”Min yngsta var alldeles nyfödd när hon flyttade in, vill jag minnas. Det var precis före skörden, han minns året då det regnade så mycket? Vi talade om att gå ut och hjälpa henne få tätt över huvudet, kommer jag ihåg, det gjorde vi minsann. Sade att hon inte borde ligga blöt och kall om natten. Men hon ville inte ha någon hjälp och allt folk behövdes förstås ändå till skörden och, ja, nu är man väl glad för varje plågsam natt hon hade den hösten. Bättre hon frusit ihjäl. Måtte hon aldrig känna sig varm eller torr igen.”
   Kvinnan spottar på marken.
   ”Så hur många år hade hon bott här då?”
   ”Å, det blir runt ett dussin bestämt, så gammal som pojken är nu. Han har fått leva, i alla fall.”
   ”Hon höll sig för sig själv?”
   ”Ville väl inte att man skulle komma för nära och se vad för svartkonst hon sysslade med, kan jag tänka mig.”
   ”Hade hon några vänner i byn?”
   ”Inte just. Hon brukade byta några ord med Lill-Björns Äsa ibland, men vänner vore nog hårt att kalla dem.”
   ”Såpass. Var hittar jag Äsa?”
   ”Skall han hitta henne får han gräva i dödsängen. Soten tog henne häromåret.”
   ”Jaha. Det hjälper nog inte då.”
   ”Det hjälper nog inte så värst, nej.”
   Myggornas surr fyller tystnaden.
   ”Och Lill-Björn? Lever han?” frågar han när det verkar som om på nytt skall öppna munnen för att säga någonting om vad som helst som inte intresserar honom.
   ”Sist jag hörde. Men han tog rådets silver när hustrun hans gått ifrån honom, gammal som han var. Han står och fryser vid Västerpass med spjut i näven om han inte dött än.”
   ”Och ingen annan i Erforsa kände henne?”
   ”Hon ville väl inte ha folk om livet, som sagt. Och om någon bytt några ord med henne då och då, ja, ingen lär komma fram och säga det nu.”
   ”Ingen lär göra det. Men jag är inte ute efter att kasta skuld på någon annan. Man skall inte behöva misstänkas för att man någon gång ibland under ett dussin år pratar med en människa i närheten av byn. Så, pratar du med någon annan, medan jag är kvar … säg att vi är tacksamma för alla som vågar stiga fram och har någonting att säga.”
   ”Vad för nytta det nu skall göra. De döda är i jorden. Hon är inte här. Gott nog så, tycker de flesta i byn, kan jag tänka mig.”
   ”Men hon är någon annanstans. Skall hon få göra samma sak där?”
   ”Nej, hon skall väl inte få det. Nå, jag skall nämna det om jag pratar med någon. Bara han inte väntar sig att det skall leda någonstans.”
   ”Jag förväntar mig mycket sällan någonting alls.”
   ”Ja, se, visa är de i Stenända stad, har jag hört. Man skall nog aldrig förvänta sig för mycket här i livet.”
   Han kliver fram till stugan och öppnar dörren. Det är mörkt därinne även när han tar ett steg åt sidan för att släppa solskenet in, som vore skuggorna stora nog att ljuset inte är tillräckligt att jaga dem undan. Det finns inte mycket för dunklet att omfamna. En bädd, en eldstad, ett bord. En kista, öppen och alldeles tom.
   ”Vill han se i stugan så får han se i stugan”, ropar hon efter honom, som hade stegen in i stugan tagit honom långt, långt bort. ”Jag stannar här ute och väntar på honom. Ingen mening med att trängas.”
   Tre knippen pryder väggen. Skvattram, skelört, någonting han inte känner igen. Han plockar ned dem och tar med dem ut.
   ”Skall han verkligen hålla i de där bara sådär? Vem vet vad hon har gjort med dem. Han kanske blir sjuk och dör, han också.”
   ”Kanske det. Men förmodligen inte.”
   ”Ja, han vet väl bäst. Men jag går några steg före, om han inte har någonting emot det.”

Hon väntar på honom i utkanten av byn, armarna i sidorna och fötterna planterade på stigen, inte långt efter att han skilts från Ädis.
   ”Åh, där kommer han minsann, den store mannen ända från Stenända stad! Och vad har han här att göra som inte kunde gjorts tidigare?”
   ”Jag är här för att göra vad jag kan för byn. För hela Stenända rike, för den delen. Vi har inte träffats tidigare? Jag är Arnger. Vem är du?”
   ”Så ge mig mina barn tillbaka. Kan du göra det?”
   ”Nej. Det kan jag inte.”
   Mycket hjälp är du inte till. Var fanns du när ni kunde ha gjort någon nytta? Hon har varit här ett dussin år. Det är dussinet för många.”
   ”Hade byn skickat efter fogden? Vet vi ingenting finns ingenting att göra.”
   ”Hur skulle vi ha kunnat veta vad hon var? Hon var ju inne i Stenända rike. Står det inte spjut i Västerpass? Rinner inte Forsälven? Är det då inte rådets uppgift att inte släppa in henne?”
   Han stannar till, ser på henne.
   ”Var hon västling? Det har ingen sagt.”
   ”Det måste hon ha varit, så som hon såg ut! Det håret … hon pratade som en främling också.”
   ”Det bor västlingar i skogarna i ett dussin år, ni säger ingenting?”
   ”Det visste vi inte då!”
   ”Om inte ens ni vet finns det inte någon nämnvärd möjlighet för någon annan att skicka hjälp, eller hur?”
   ”Skall det vara bybors arbete att hålla Stenändas fiender och annat trollpack kort? Hårt är livet i sanning, och mycket förväntas det av en!”
   ”Det, min fru, är allas arbete. Själv tänker jag fortsätta med min del”, säger han, och kliver runt henne.
   ”Jag är Ängs-Ylva, rådsände”, ropar hon efter honom. ”Jag vill ha mina barn tillbaka!”

Torr är Erforsas byastuga, torr och tät mot regnet utanför. Väl har den tjärats, väl skyddar den. Allt håller den inom sig: värme, rök, stank. Eldstaden kastar sitt lynniga sken på grovt yxade bänkar och bord och dem som sitter därvid, på den tomma gästfällen och de fulla sadelväskorna som står packade bredvid.
   ”Blev de sjuka samtidigt?” frågar Arnger igen när tystnaden tränger sig på och lägger sig mellan dem.
   ”Samtidigt och samtidigt, det beror väl på vad han menar med det”, svarar Karsi och skjuter in kådan han tuggat på under läppen.
   ”Hur lång tid tog det mellan det att det första barnet blev sjukt till det att alla var sjuka?”
   ”Nå, inte minns jag nu exakt, men nog gick det undan alltid, det gjorde det, skall han veta.”
   ”Hur många dagar?”
   ”Inte vet jag om det var dagar ens. Men det är svårt att veta med de små.”
   ”De hade haft tid att smitta varandra, i alla fall?”
   ”Tid att smitta? Jo, kanske. Men sjutton barn dog. Ingen som blev sjuk överlevde, ingen utom de sjutton blev smittad. Vad säger han att det är, om inte trolldom?”
   ”Förvisso”, börjar Arnger, men dörren tystar honom när den slås upp och släpper in vind och regn, kyla och Ängs-Ylva.
   ”Nu, rådsände, klingar du ursäkter än tommare. Snart ett månvarv har gått sedan byn lade sina barn till vila. Oss kunde ni inte hjälpa. Tänker du säga nästa by samma sak?”
   ”Om det blir en nästa by. Skulle vi kunna ta det här senare? Jag befinner mig, som du kanske ser, mitt i ett samtal.”
   ”Men det finns redan en nästa by! För två dagar sedan lade Mellanred nio barn i jorden.”
   Hennes sorg är inte längre hennes. Den är en del av någonting mycket större, mycket viktigare. I hennes ögon lyser triumfen.
   ”Mellanred?” utbrister Karsi, höjer sin röst innan Arnger hunnit mer än öppna munnen. ”Mina dottersöner? Gullögs barn? Hur är det pojkarna?”
   ”Jag vet inte. Vindas Jarund kom med bud. Han sitter på Haggbogården. Gå och fråga honom.”
   Liten är Karsi och bänken är tung, ändå välter den nästan när han skyndar upp. Arnger reser sig för att hasta efter men Ängs-Ylva griper hans arm.
   ”Har det inte brådskat för dig hittills kan det säkert vänta ytterligare en stund. Låt sorgen komma först, om sorg här finns”, säger hon.
   ”Har Skogs-Ida synts i närheten av Mellanred? Var det någon på besök från Mellanred när barnen var sjuka som kan ha fört med sig smittan hem? Eller före det?”
   ”Skogs-Ida! Vore det så väl. De hann upp honom någon timme utanför byn. Visste väl bättre än vi vad de skulle leta efter, nu när de var förvarnade. I trettio år hade han bott bland dem. Trettio år! Tvi.”
   ”Vem? Var är han nu?”
   ”Rane hette han. De brände honom genast, förstås. Kan inte hålla fången den som kan rida på skuggor och kasta sjuka på folk.”
   ”Brände! Det är inte upp till Mellanred att lägga dom och skuld.”
   ”Det kanske det inte är. Men Stenändas bönder kan sköta sig själva om de måste. Månne rådet har andra sätt att handskas med trollpack, men det är långt till Stenända stad. Bönderna gör vad de måste med de medel de har.”
   Han sliter sig loss, loss och ut.
   ”Minns detta, rådsände”, ropar hon efter honom. ”Om ingen annan tar hand om saken kommer Stenändas bönder att göra det själva.”

Lång är vägen för dem med tunga tankar. Ensam är den bördan att bära.
   Regnet har dragit vidare, eller så har han det. Grå är himlen likväl, och kall den vind som pressar sig mot Arnger trots att träden står i täta led längs stigen. Barren ligger som en brun, mjuk matta under stoets hovar, suger åt sig varje droppe vatten som faller från hans blöta kläder eller frusna händer.
   De som aldrig lämnar sin by behöver inte resa. Lyckliga är de.

”Du sade att han var västling. Men det måste ni väl ändå ha vetat om? Jag har förstått att han bott hos er i trettio år.”
   Fast håller Arnger i den skål kålsoppa han bjudits på, mer för stela fingrars skull än för mun och mage. På andra sidan bordet i Grangårdens kök sitter Våge på stadig stol, framför en egen skål kallnande soppa.
   ”Inte tänkte man väl på att folk kunde vara sådana. De håller sig mest på sin sida Västerpass, inte sant? Han pratade lite konstigt, men de gör de där borta mot gränsen där han sade han kom ifrån. Inte känner vi någon människa där. Nej, det var först när vi fick höra om Skogs-Ida i Erforsa by som det alls slog oss att de kunde finnas här, mitt ibland oss. Nog visste vi vad vi skulle leta efter när barnen sjuknade in. Men då var det så dags.”
   ”Pratade han inte med folk?”
   ”När hustrun hans levde. Hon dog för femton år sedan eller så och barn hade han inga. Han höll sig mest för sig själv efter det. Var inte riktigt som oss andra, men det … ja.”
   ”Hade han några vänner här?”
   ”Nä, inte direkt. Han var svår att tas med, Rane. Sällan ett vänligt ord åt någon.”
   ”Jag skulle vilja se hans hem. Hans saker.”
   ”Ja, hemmet står där det står, förstås. Sakerna blir det värre med. Vi brände dem med honom. Man kan inte vara nog försiktig när man har med sådana där att göra.”

En by i sorg är en tyst by. Stegen är långsammare, som för att inte störa, om det nu är de levande eller döda man vill bespara. Ingen ropar hälsningar. De få barn som finns kvar hålls inte, för att inte med deras själva närvaro påminna de sörjande om den förlust de lidit. Samtalen är hyschade, till och med arbetet dämpat. Ingenting av detta bryr sig världen om. Vinden susar lika högt som alltid i träden, knäpper i stugorna. Regnet trummar mot vägg och tak och mark. Djuren grymtar, gnäggar, råmar, skäller.
   Mellanred är inte en tyst by. I Mellanred är rösterna högre än vanligt. Stegen är bestämda, även när de är planlösa. Dörrar smälls igen. Barn springer mellan gårdarna, om än under uppsikt, medan nävar knyts.

Morgondaggen glittrar i solen och äter sig långsamt genom hans kläder där Arnger sitter lutad mot stugans vägg. En skål gröt har han fått, och en kaka hårt bröd. Mannen som ställer sig framför honom är ung, knappast tjoget år fyllda, och skägget som pryder ansiktet gör det tunt och spretigt, som vore vissa fläckar inte goda nog att växa på. Det blir kallt när hans skugga faller över Arnger, fukten och morgonkylan med ens så mycket mer påtaglig.
   ”Så du är han som rådet sänt. Vad skall ni göra nu?” frågar han argt och utmanande.
   ”Ja. Det är jag. Vi får se. Det är inte upp till mig att avgöra. Och vem är du?”
   ”Men ni måste ju göra någonting åt dem! Mina bröder ligger i dödsängen nu! De var så små … De kan inte få komma undan och fortsätta med det här!”
   ”Som jag förstått det har ni redan bränt en man. Han kom väl ändå inte undan?”
   ”Försöker du göra dig lustig?”
   Ynglingen tar ett steg mot Arnger och höjer handen, som för att dela ut ett slag, innan han sänker den och istället spottar på marken bredvid.
   ”Nej. Jag ber om ursäkt”, säger Arnger, och låter egna armen falla, den som han hållit framför ansiktet till försvar. ”Det var taktlöst. Jag försöker inte göra mig lustig. Ingen skall få komma undan med någonting. Rådet kommer att vidta de åtgärder som behövs. Jag kan bara inte säga vilka, här och nu.”
   Han plockar upp brödbiten han släppt till marken och blåser på den ett par gånger.
   ”Vi borde marschera in i väst och bränna deras byar till marken, så får vi se hur många barn de dödar sedan. De brinner som andra människor, det har jag själv sett. De skriker när de brinner, som vem som helst.”
   ”Det kommer inte att ge dig dina bröder tillbaka. Men många skulle förlora sina i kriget.”
   ”Ingenting kan ge mig mina bröder tillbaka! Det är ju det som är hela poängen, förstår du inte det?” skriker han. ”Så gör någonting!”

I Stenända är makten alltid stor. Bredare axlar än vanligt för att bära den börda har människorna inte givits. De går med lika långa steg som alla andra. Kanske står de något rakare i ryggen, medvetna om sitt ansvar och det förtroende som är dem skänkt. Kanske sover de lite bättre om natten, sover den bekymmersfria sömn som förunnas goda människor som kämpar för en god sak.

Erforsa är inte en tyst by. Arbetet låter som det alltid har gjort. Några sjunger på åkrarna. Hälsningar ropas, när hälsningar krävs. Men nog är det tystare än förr: sjutton stämmor hörs inte mer. Ängs-Ylva höjer rösten som ville hon låta för dem alla. Nio är de som samlats runt henne, de som ännu inte tycker sig ha hört henne till leda.
   ”Vänta, säger han han! Vänta och se! Vad är det vi skall vänta på? Att se jordhögarna läggas på varandra? Skall vi vänta tills man har byggt ett nytt berg åt väster, inte av sten och mull utan av våra ben?”
   ”Om hon lugnar sig nu, Ylva, skall hon se att …” försöker Ädis.
   ”Lugnar sig? Lugnar mig? Barnen är lugna. De ligger tysta i jorden. Gör vi ingenting ligger vi snart själva där bredvid. Nog blir det lugnt i Erforsa by när vi samlats i dödsängen, alltid! Jorden kväver varje klagan.”
   ”Nog skall det göras någonting”, säger Lias Aske. ”Men vad kan vi göra? Vi kan inte lämna åkrarna. Och vad skulle vi göra? Tåga till Västerpass och ropa snällt åt dem på andra sidan och undra om de inte kunde tänka sig att sluta, för här står Erforsas bönder och tycker att det vore en god sak?”
   ”Om hon bara kunde lägga sorgen åt sidan en kort stund och tänka klart, så …”
   ”Lägga sorgen åt sidan? Som vore den en lie att ställa undan för nu är det kvällsvard? Ge mig mina barn tillbaka. Då lovar jag att lägga undan min sorg. Då och inte förrän dess.”
   ”Sörjer gör vi alla. Ängs-Ylva är inte ensam om det. Min dotter ligger i jorden. Min systerson därtill. Men sorg allena kan inte hjälpa oss”, säger Tyrvi.
   ”Eller mätta oss när vintern kommer”, lägger Aske till.
   ”Om hon bara låter rådet göra sitt skall hon se att det ordnar sig, så gott som det nu kan”, säger Ädis.
   ”Rådet? Lång tid har rådet haft på sig. Mer än en varv har månen vandrat sedan vi lade våra barn i dödsängen. Före det var tiden att göra någonting. Inte ens efter verkar de ha någon brådska. Hur många fler byar skall behöva lägga sina små till vila? Hur många har redan gjort det utan att vi vet någonting därom? Ordna sig? Bättre kan det nog ordna sig om någonting görs än om vi skall vänta på ingenting.”
   ”Så vad vill du göra?” frågar Tyrvi.
   ”Varna Stenändas bönder. Låt dem sova med öppet öga, låt oss alla hålla vakt om det vi har kvar. Mina barn kommer inte åter, men nog kan vi alltid rädda andras. Om Mellanred bättre hade vetat vad de skulle leta efter i tid, hade inte dina dottersöner sovit i sina sängar istället för i dödsängen, Karsi?” säger Ylva.
   ”Och hur skall vi göra det?” frågar Aske.
   ”Man varnar bäst folk genom att varna dem, tänker jag”, säger Ingel, Ängs-Ylvas make som tyst stått bredvid.
   ”Gör vad ni vill”, säger Ängs-Ylva. ”Jag tänker föra ut budskapet, så långt jag brett jag kan. Benen bär mig nog, och ord har jag gott om. Ord är allt Stenända råd har givit mig.”

Den tidiga eftermiddagssolen lyser henne i ögonen när hon lämnar byn. Hennes packning är lätt: mantel, vatten, nötter, torkat fläsk, några bitar bröd och den rättfärdighet som kommer sig av rättmätig vrede.
   De som inte har haft har aldrig förlorat. De som inte har älskat har aldrig sörjt. Lyckliga är de.

I skuggan bakom pulpeten i den tronlösa tronsalen står ett bord i sten. Det är tungt nog att bära även de tyngsta beslut, stort nog att rymma även de största tankar. Här sitter ingen ensam härskare. Vi är bättre nu. Sex stolar stolar står vid var långsida, två vid var kortända: makten hör till de många. I trä och ben är stolarna, mörka, stela pjäser. De väntar runt bordet som skulle någon sätta sig där vilken stund som helst. Vaksamheten vilar aldrig.
   I ett mindre rum bara ett par dörrar bort brinner det i eldstaden. Arton kvinnor och män sitter samlade vid ett bord i trä på stolar med stoppade dynor. Framför dem ligger björnbär, vitt bröd, bägare med knapp vattnat vin och dagens alla allvarliga spörsmål.
   ”Västlingarna samlas nedanför passet, skriver Signild. Än hotar de oss inte, men ett tjogtal fler anländer varje dag.”
   ”De kan väl aldrig försöka ta passet? Det har varit vårt i generationer.”
   ”Det har varit vårt i generationer eftersom vi har försvarat det i generationer. De har försökt förr.”
   ”Det var länge sedan sist.”
   ”Det var länge sedan vi kastade av oss tyrannerna också. Skall vi därför sluta vara vaksamma? Att vara fri är en ständig kamp, glöm inte det. Inte skall vi väl ha blött förgäves, gång på gång offrat våra liv för att slå tillbaka dem bara för förlora det för att du är för ung för att minnas? Gränsen måste förstärkas.”
   ”Jag har en rapport här”, säger Jorid, ”från Erlings Arnger. Han pratar om två byar där barnen har dött i någon mystisk sjukdom samtidigt som västlingar lämnat byn. Trolldom, säger byborna, skriver han.”
   ”Har vi trollpack från väst som lever i byarna i Stenända rike?”
   ”De förstod inte vad de var för några förrän det var för sent, tydligen.”
   ”Ingen vill misstänka sin granne”, säger Herse tyst medan han sträcker sig efter en näve björnbär.
   ”Äh, men de måste ju kunna känna igen folk från västern!”
   ”Det är klart att vi har folk från västern i riket. Fredslösa och andra. Det finns fler vägar än genom Västerpass för den som är desperat. Så strid är inte Forsälven att ingen ta sig över och så många väktare har vi inte att ingen kan ta sig förbi.”
   ”I alla fall”, fortsätter Jorid, ”Arnger var mest orolig för ilskan de skulle känna mot rådet.”
   ”Mot oss?”
   ”Självklart mot oss, Gisle. Mot vem annars?”
   ”Västlingarna som dödar våra barn, kanske?”
   ”Säkert mot dem också.”
   ”Men vad har vi någonsin gjort dem annat än att blöda för deras bästa?”
   ”Otack och misstänksamhet är den lön man får. Väntar du dig att bönder skall veta bättre?”
   ”Ja. Ja, det gör jag faktiskt. Jag förväntar mig lika mycket av Stenändas bönder som av någon annan.”
   ”Måhända gör de i så fall rätt i att inte ha särskilt mycket respekt för dina beslut, då.”

”Lämna mig inte”, viskar hon, men han är alldeles för långt gången i febern för att höra henne. ”Lämna mig inte. Alla dina systrar har jag lagt i jorden. Sina hann aldrig ens se dig född. Rind minns du inte. Hon var knappt äldre än dig nu när hon dog.” Hon blöter en trasa i hinken och torkar hans panna, så varm och alldeles torr. ”Vi ville ha dig. Vi längtade efter dig. Vi försökte i så många år. Stanna hos mig. Stanna hos mig. Snälla, stanna hos mig.” Hon tar hans hand i sin, barnahanden som vuxit sig så stor men ändå är så liten i hennes. ”Du är allt vi har kvar. Lämna oss inte.” De långsamma, rossliga andetagen fyller rummet, så tysta som de är. In. Ut. ”Vi älskar dig. Din far skulle också ha varit här, men han ville inte … han orkar inte se … Jag tänker inte ge upp. Hör du det? Jag släpper dig inte.” Hon blöter fingrarna och släpper några droppar vatten på hans mun, så som hon gjort hela dagen. ”Dö inte. Du får inte dö. Du får inte lämna mig.” Försiktigt smeker hon honom längs kinden med fingret. ”Stanna hos mig. Jag skall aldrig vara arg på dig igen, bara du stannar hos mig. Din far slaktade vår kalv när du föddes, slaktade kalven så jag skulle äta gott och återhämta mig. För att han var så glad. Dina systrar kom lätt. Snart efter varandra. Sina, å, så vacker hon skulle ha blivit. Bothild. Hon kom till världen, vände och gick. Rind. Hon älskade dig så, skall du veta. Matade dig. Skötte om dig, så liten som hon var. Men du, det var som om du inte ville komma alls. Så många år fick vi vänta på dig. Som om du inte ville hit. Gå inte igen. Det är mörkt och kallt i dödsängen. Jag kan inte ta hand om dig där.” En droppe vatten till på läpparna. ”Ive är död, han också, sade de när de kom förbi förut. Bara du kämpar fortfarande. Alla dina vänner lägger vi i jorden. Snälla, följ dem inte. Jag skall vara där för dig. Vara allt de var, så gott jag kan. Bara du stannar hos mig. Du är allt jag har kvar.” In. Ut. Svagt. ”Dö inte. Dö inte. Lämna mig inte.”

I skuggan av ett träd står Ängs-Ylva. Runt henne står fyra tjog människor, alla dem som Hededal förmått uppbringa.
   ”Inte bara i Erforsa by och Mellanred har vi lagt våra barn i dödsängarna”, fortsätter hon. Rösten är stark, hennes rygg rak. Var och en möter hon med blicken. ”I Trellby, Sunnby och Frändevång har de också gått från lek till vila. Kanske finns det fler byar där skratten tystnat. Kanske finns det många fler. Och kanske finns det fortfarande tid att förhindra det. Så vad gör rådet? Säkra sitter de bakom murarna i Stenända stad. De blöder för Stenända rike, säger de. Det är inte deras blod som tvättar stenarna vid Västerpass, säger jag! Blöder för Stenända rike?” Hon rullar upp särkens vänsterärm. Sex sår pryder den vita huden. Ett sjunde lägger hon till och låter blodet sippra fram. Med högerhanden torkar hon av det från armen, håller upp de rödfläckiga fingrarna mot åhörarna. ”Är detta deras offer? Två droppar blod för att sitta i säkerhet? Två droppar blod på ett papper. Jag har lagt två barn i jorden! Fogdarna jagar bönder som gömmer undan en skäppa korn för att kunna äta sig mätta under vintern. Ingen jagar dem som dödar våra barn.” Utan att riktigt märka det själv drar hon med handen över armen, kletar ut det blod som rinner där. ”Nå, må så vara. Stenändas bönder reder sig själva, om vi måste! Om ingen är på vakt vid Forsälven får vi vara det i våra egna byar. Väl varnade skall ingen dräpa våra barn medan vi sover. Rök ut ormen innan den biter dig. Rök ut ormen och sprid ordet.”
   De ser stumt på henne, men några nickar och ingen vänder sig bort.
   ”Men hur skall vi veta vem som vill oss illa?” frågar en kvinna.
   ”Västlingarna vill oss illa. Det vet vi. Finn dem.”
   ”Men hur skall vi veta vilka de är?” frågar en annan. ”De ser ju ut nästan precis som vi, har du sagt!”
   ”Lyssna på hur de pratar. Se vem som håller sig för sig själv. Varifrån kommer de egentligen, om de inte kommer härifrån. Vet ni det? Vad har de att dölja om de håller sig för sig själva? Kanske finns det ingen i Hededal. Men vågar ni lita på det utan att ha letat ordentligt? Det trodde vi inte i Erforsa heller. Vågar ni sätta era barn på spel?”

”Trehundra fler har vi sänt till Västerpass”, säger Tona. Hon har övergivit sin vanliga nedsjunkna ställning i stolen och sitter spänt lutad över bordet. ”Femtio till patrullerna vid Forsälven. Svårare bör det vara att ta sig in i Stenända rike, och svårare att göra oss någonting ont. Nu är bara frågan hur många som redan finns här. Signild skrev ingenting om …”
   ”Fem byar har redan bränt sina trollkunniga, hälsar de”, skjuter Jorid in. ”Några verkar ha hunnit lämna byarna innan de fick tag i dem. Var de än kan befinna sig nu.”
   ”Fem? Så många? Västlingarna har bitit sig fast starkare än jag trodde.”
   ”Det är många, det vet vi”, säger Gisle. ”Och de är beredda att göra vad som helst för att bli av med oss. Vad som helst. Det ser vi nu, om vi inte sett det tidigare.”
   ”Jag hade ändå aldrig trott …” börjar Herse.
   ”Det är mycket man aldrig kan tro som sker.”
   ”Behöver vi skicka ännu fler?”
   ”Om vi kan. Men hur många fler som redan bär spjut kan vi avvara? Vi kan skicka fler om vi måste, förstås, men ögon måste finnas i norr, syd och öst också. Några måste finnas i Stenända stad. Det är svårt att få bönder att ta silver den här årstiden. Alla behövs i byarna. Få svälter nog för att vilja bära vapen istället.”
   ”Och så finns det en kvinna som vandrar runt”, säger Jorid. ”En Ylva, från Erforsa by. Hon varnar dem för västlingarna, vilket är bra nog, och hetsar dem mot oss, vilket är dåligt.”
   ”Hetsar mot oss?”
   ”På vad sätt?”
   ”Skall vi skicka soldater efter henne?”
   ”Soldater efter en ensam bondkvinna när vi måste stärka Västerpass? Det räcker väl med en.”
   ”Jag vet inte. Det kom som rapport från Erlings Arnger. Han skall följa efter henne och skriva mer, lovar han”, säger Jorid.
   ”Arnger är pålitlig.”
   ”Ja, han vet vad han gör. Han kan säkert ta hand om henne.”
   ”Har vi hört någonting om västlingar i Stenända stad?” frågar Elov.
   ”Nej, ingenting. Men det är ingenting att förvåna sig över, förstås. Varför skulle de våga sig hit, där vi sitter, istället för att slå sig ned i byar en dagsmarsch eller två från närmaste fogde?”
   ”Vi håller dem på avstånd. Det är bra.”
   ”Men inte bra nog. Skall vi skicka spjut ut i riket?”
   ”Varifrån då, Västerpass? Det vore väl precis vad de ville, inte sant? Nej, bönderna har nävar att ta till om nävar behövs. Soldaterna lär inte ge mycket som de inte redan har. Det är inte det som är problemet.”

I Sandhögarna, Håvetorp och Sanalkes brinner bålen, tända av ord och vaksamhet. En by som gått till handling är en lättad by. Granne kan luta sig mot granne. De kan sluta leden, väl medvetna om att ondskan nu hotar utifrån och inte finns bland dem.
   De som kastat sin oro på elden sover gott om natten. Lyckliga är de.

”Jag kom för att varna er. Jag kom för sent. I Erforsa och Mellanred sörjer de som ni. I Trellby och Frändevång. Er sorg är min sorg. Er sorg är vår sorg. Bara Stenända stad står tyst inför vårt lidande.” Möllby är en tyst by. Det är genom den tystnaden som Ängs-Ylvas röst skär. ”Kornet regnar bort. Från detta kan rådet inte skydda oss. Vargen river fåren. Från detta förväntar vi oss inget beskydd. Kalven går ned sig i gyttja och drunknar. Vi skyller inte på någon annan än oss själva. Utan klagan uthärdar vi. Västlingarna tar våra barn ifrån oss. Detta kan rådet inte skydda oss från. Vad, frågar vi oss, skall rådet då göra för oss? Skall vi tyst låta dödsängarna svälja alla vi älskar? Nej. Skall vi hålla oss med egna spjut? Skall vi själva hålla vakt längs vägarna? Vem skall då plöja fälten? Vem skall då bärga skörden? Hur skall vi då ge Stenända stads fogdar den mat de kräver av oss? Hårt är livet. Mycket förväntas det av en. För mycket förväntas det av oss. Böjda är våra ryggar av arbetets bördor, blottade för dem vi tagit till vårt bröst. En dolk har vi fått i dessa ryggar. Ändå rätar vi på dem. Vi skall göra vad vi kan. Sprida ordet, sprid ordet så att andra inte måste sörja som ni, sörja som oss. Och låt alla höra er klagan. Må staden vakna ur sin sömn och möta den verklighet vi lever i.”
   Hon väntar några ögonblick i tystnaden innan hon hoppar ned från stenbumlingen hon stått på.
   ”Hur skall rådet kunna göra någonting innan det har hänt?” ropar någon då.
   ”Innan det har hänt? Mer än två månvarv har gått sedan vi sände dem bud! Har de skickat någon till er by? Nej.”
   ”Lider inte rådet också med Stenända? De skickade oss säd när skörden slog fel för tre år sedan.”
   ”Lider?” Ylva börjar kavla upp särken på sin högra arm, innan hon inser att de flesta ändå inte ser henne. Istället höjer hon rösten. ”Lider? Två droppar blod på ett papper? Jag har lagt två barn i jorden! Det är inte deras blod som spills över Stenända rike! Hade bara någon gjort någonting hade era barn fortfarande varit i livet!”
   ”De skickade någon nu!” säger någon. ”Var är han?”
   ”Inte för att det hjälpte!” säger någon annan. ”I tid var han inte.”
   ”Har han ingenting att säga?”
   Arnger har försvunnit bakom ett hörn. Han har hört allt han kommit för att höra.

Det är en upprörd jakt som tagit Sannfors bönder från deras hem, där några stannat för att vaka över barnen. Det är en orm man jagar, en orm som länge vilat i byn utan att någon anat dess huggtänder eller randen på dess rygg. Tre år, säger man till varandra, tre år har vi tagit hand om henne. Om vi bara hade vetat. Nog för att ingen riktigt tyckt om henne, nog för att hon aldrig släppt någon nära, nog för att hon alltid varit lite konstig. Ändå: tre år. I grupper om fyra eller fem går de, noga med att inte möta henne ensam. Kallt är regnet som faller på dem, men inte bekommer det jägarna så länge som bytet finns inom räckhåll. Jaktens upphetsning värmer dem. Tre år! Och nog skall de vara tacksamma, säger de till varandra, att de varnats i tid. Än har inga barn dött i Sannfors. Än ligger dödsängen orörd.

Tungt är bordet i Stenända tronsal. Arton de som sitter därvid. Arnger står vid sidan av, lyssnar lydigt vid ett hörn på en kortändan.
   ”Borde vi statuera exempel?” frågar Gisle.
   ”För att bli upprörd över att barn mördas i Stenända rike? Nej”, svarar Grim. ”Hon har inte rest sig mot oss. Det var vad du sade, Arnger?”
   ”Hon har inte rest sig mot rådet”, instämmer Arnger, ”bara klagat. Faran ligger nog mest i att den som önskar sig tillbaka till tyranniets tid skulle kunna bygga på hennes ord.”
   ”Men allt hon har är ord”, säger Tona.
   ”Ord är mäktigare än vapen. Vi skulle inte låta henne höja vapen mot oss, så varför låt henne hota oss med ord?” invänder Gisle.
   ”Men har hon inte rätt?” frågar Jorid. ”Vi borde göra vad vi kan.”
   ”Ja. Men vi borde inte öppna dörren för uppror. Minns förtrycket. Alltid finns de som vill ha det tillbaka.”
   ”Så vad skall vi göra? Bara låta bönderna ta hand om problemet?”
   ”Nej. Eller, ja. Jo. Men det måste vara på rådets order. Det är inte för bönder att kasta dom. Vi bör inte vänja dem vid det. Sänd några dussin runtom i byarna. Sänd bud till alla fogdar. Spjut kan vi inte avvara.”
   ”Så vad skall vi göra med hon … Ängs-Ylva? Vi kan inte bara låta henne vara”, säger Frenne.
   ”Kommer hon nöja sig? Vad tror du, Arnger, du som sett henne?”
   ”Jag vet inte”, säger han. ”Det ordnar sig, föreställer jag mig. Antingen så tystnar hon själv eller så tystar vi henne. Ta henne någonstans på landsvägen, släpa in henne i skogen, skär halsen av henne och släng undan henne någonstans där bara djuren hittar henne. Det kan hända så mycket på vägarna. Ingen mening med att göra folket upprört.”
   ”Är det vad som är bäst för Stenända rike? Döda sörjande mödrar?” frågar Grim. ”Lätt att föreslå, Arnger, svårare att besluta om.”
   ”Och om hennes ord skulle sprida sig, om bönderna inte skulle nöja sig med att rensa ut västlingarna?” säger Gisle. ”Om de skulle fortsätta törsta efter blod? Krig skulle måla fälten röda. En död för att skydda många. Ja, det är vad som är bäst för Stenända rike.”
   ”Jag är fortfarande mer intresserad av vad vi skall göra åt västlingarna”, säger Jorid. ”En kvinna och hennes ord borde oroa er mindre än att våra barn dör.”
   ”Rensa ut dem. Varenda en, trollkunnig eller inte. Ingen av dem vill oss väl.”
   ”Och västlingarna utanför Stenända? Skall vi bara lämna dem, en orm utanför vår dörr?”
   ”Vi borde bränna allt gammalt gräs i västern, så att nytt kan växa.”
   ”De är för många. Om vi oroar oss för en död, hur många skulle inte dö om vi försökte tåga ut genom Västerpass och ned för bergen? Utplåna dem i Stenända rike. Mer mäktar vi inte.”
   De tystnar.
   ”Så”, säger Jorid, ”är detta alltså vårt beslut? Sänd tre dussin till byarna. Sänd bud till fogdarna. Säg åt dem att ge byarna allt stöd i att hitta alla västlingar som kan tänkas på i Stenända rike, för en slutgiltig lösning på problemet. Några invändningar? Inte? Bra.”
   Hon reser sig, går fram till pulpeten och fattar pennan i ett bestämt grepp. Hon grimaserar medan hon skriver, och släpper den snabbt när hon är klar.
   Bara den som är beredd att lida för folkets bästa kan fatta besluten. Bara den som verkligen vill göra gott kan sitta i Stenända råd.
   Lyckliga är de.

Skrevs före den stora flyktingvågen 2015. Handlar i mitt huvud egentligen inte så mycket om invandring och rasism.