Sommarljus

Han var mindre än man ville tro, kort och kantig med enstaka vita strån i det prydliga skägget som ramade in ansiktet. Han brukade sätta en rykande tekopp framför mig när jag kom och hälsade på, alldeles för ofta, rufsa mig i håret och fråga vad jag hade gjort i skolan eller vad jag läste nu eller någonting annat ointressant och sedan glömma bort att lyssna när jag svarade. Ibland rann samtalen ut i ingenting och lät hans ständiga bluegrass fylla huset medan vi drack vårt te i tystnad. Ibland avbröt han mig när han tröttnade på vad jag än talade om och började berätta om vad som engagerade honom just då: Antonio Gramsci, olika sätt att använda ost i maten, varför det skrevs så få bra operor nu för tiden, hur tvåtusentalets arkitektur hade kunnat se ut om nazisterna hade vunnit andra världskriget, de små sniglarna som envisades med att äta upp salladen han odlade i sin lilla trädgård. Allt medan hans dator växlade från Alison Krauss till Larry Sparks och jag värmde mina händer runt tekoppen och i långsamma cirklar lät fingrarna följa de bruna löv som prydde den. Han förväntade sig aldrig några kommentarer, några frågor, något tecken på att jag lyssnade eller förstod över huvud taget när han talade om Petrarca eller varför genusvetenskapen var det bästa som hänt den akademiska världen sedan Popper. Han tyckte om ljudet av sin egen röst och han var mycket ensam.
   Han var det vackraste jag visste.

Det hände att han bjöd mig på middag. Fisksoppa med saffran, vegetarisk quinoasallad, hemmagjord sushi. Mat jag annars aldrig åt. Efteråt diskade han för hand; jag fick inte hjälpa till. Han hävdade att det var för att jag var gäst och han skulle känna sig som en hemsk värd. Jag misstänker att han inte litade på att jag skulle få disken tillräckligt ren. Han hade en gammal bänkdiskmaskin han sällan använde eftersom vattnet aldrig slutade att fascinera honom. Hur det rörde sig, hur det följde med långt över ytan i resten av diskhon om man långsamt drog upp ett glas med botten vänd mot taket, vad diskmedlet gjorde med ytspänningen. Han såg sällan så lycklig ut som när han fick diska. Ibland visslade han med i musiken som alltid fanns i bakgrunden. Jag har aldrig mött en mer omusikalisk människa.
   Sin främsta kontakt med omvärlden hade han genom internet, insåg jag i efterhand. Han älskade och hatade pseudonymiteten. Älskade möjligheten att vara någon en annan, någon som andra faktiskt kunde tänka sig att diskutera med. Hatade att han aldrig vågade använda sitt eget namn utifall någon skulle göra en sökning på det och ha tålamod nog att ta sig tillräckligt långt ned i träffarna och tvinga honom att hitta något nytt ställe, någon ny plats där han kunde odla ett socialt nätverk och prata med människor på hans egen nivå som han kunde intala sig var hans vänner. Avskydde vetskapen att kontakten alltid skulle förbli namn på skärmen och inte mer än så, aldrig kunde ta steget till ett möte.
   Än mindre än för andra personer kunde det ersätta mänsklig kontakt för honom. Han ville se dem han pratade med. Höra dem. Känna dem. Han var på många sätt en mycket fysisk person. Ibland när vi pratade kunde han, utan att tänka på saken, lägga handen på min axel eller lätt massera min nacke. Då satt jag så stilla jag kunde och önskade att han aldrig skulle sluta. Han slutade alltid så snart han insåg vad han gjorde – drog snabbt, skyldigt bort handen och tystnade ett ögonblick innan han fortsatte samtalet som om det inte hade hänt. Det hände att jag tyckte mig se en smula beklagan i hans ansikte. Varje gång undrade jag om den verkligen fanns där eller om jag såg den eftersom det var vad jag ville se.
   ”Förlåt”, sade han en gång när tystnaden varat längre än vanligt. ”Jag är inte en bra människa.”
   ”Jag bryr mig inte”, sade jag, men jag tror inte att han förstod mig. Eller insåg att jag förstod honom.

En eftermiddag, när maj börjat gå över i juni, stod en man och väntade på mig. Det låg inte längre vår i luften, utan försommar, med maskrosgula gräsmattor och en vag doft av varm asfalt, trots att den riktiga värmen fortfarande inte hade kommit. Han bar en grå kostym gjord för vintrigare dagar och torkade svetten ur pannan med ylleärmen. När han fick syn på mig plockade han ur öronsnäckorna, lade dem i fickan och tog ett par steg mot mig från lyktstolpen han lutat sig mot.
   ”Hej, grabben”, sade han. ”Hej, du, jag vill snacka lite med dig.”
   Jag försökte gå förbi utan att se åt hans håll, låtsas som om jag inte hörde honom eller trodde att han menade någon annan. Gatan var tom förutom oss båda. Han tog tag i min arm och svängde runt mig.
   ”Jag vill snacka med dig, sade jag.”
   Mer irriterat än han hade tänkt, förmodligen, för han tog ett djupt andetag och gav mig ett försiktigt leende, som för att säga att det inte fanns någon anledning för mig att vara orolig.
   ”Förlåt”, sade jag. ”Vad vill du?”
   ”Ha ett litet samtal, bara.” Han såg sig omkring. I bakgrunden kunde man höra det svaga suset av bilar som passerade på stora vägen längre bort. ”Här duger väl lika bra som någon annanstans, antar jag.”
   ”Vem är du?”
   ”Grannarna säger att du brukar vara här”, fortsatte han. ”I huset där borta”, sade han och nickade mot det, fyrtio meter upp längs gatan. ”Hos Mattias.”
   ”Ja?” sade jag, knöt ofrivilligt nävarna och såg ned i marken. Vad hade grannarna med den saken att göra? Vad fan hade de med mitt liv att göra över huvud taget? ”Än sen då?”
   ”Vet du vad han har gjort?”
   Jag tittade upp, såg honom i ögonen.
   ”Ja”, sade jag.
   Ingen av oss blinkade.
   ”Jag har pratade med din mamma”, fortsatte han. ”Hon tycker inte heller att du borde vara här. Hon försökte ringa dig, medan vi pratade, hon och jag, men du svarade inte.”
   ”Jag måste ha missat det”, sade jag. ”Ingen ringer mig särskilt ofta, så jag brukar ha särskilt bra koll.” Naglarna borrade in sig i handflatorna. ”Var hon nykter?”
   ”Din mamma bryr sig om dig”, sade han.
   Jag svarade inte. En citronfjäril fladdrade förbi. Bort.
   ”Varför är du här, Simon?” frågade han. ”Du vet att du inte borde vara det. Du vet varför du inte borde vara det.”
   ”Vem är du egentligen? ”
   ”Jag heter Jonas. Jag kommer från polisen.”
   ”Jag har inte gjort någonting olagligt”, sade jag.
   ”Det har jag inte sagt heller.”
   ”Inte han heller.”
   ”Det är min sak att avgöra”, sade han och klappade mig på axeln. ”Och min sak att förhindra om det inte skett än. Gå hem nu. Jag skall dit upp, så du kommer inte att vilja vara där ändå.”

Jag väntade tills dörren hade öppnats och sedan stängts om honom innan jag fortsatte efter upp mot huset. Vardagsrumsfönstret stod som vanligt på glänt mot trädgården på baksidan. Jag slog mig ned på en kal fläck i den hårda lerjorden nedanför och ryckte loss en liten bit persilja att tugga på. Små sandkorn krasade lätt mellan tänderna.
   ”… en kopp te kanske?” sade Mattias. ”Jag var inte medveten om att jag skulle föräras ett besök, så …”
   ”Sluta fåna dig”, avbröt Jonas. ”Det här är inte artighetsvisit, det vet du mycket väl.”
   ”Vilket inte behöver utesluta att man behandlar varandra som civiliserade människor, och då …”
   ”Jag är inte här för att vara civiliserad. Jag är här för att säga det jag har att säga och gå.”
   ”Nåväl. Slå dig ned och framför vad det än är du har på hjärtat, då.”
   ”Grabben, han Simon. Han brukar vara här, sägs det?”
   ”Sägs det? Vem säger det?” frågade Mattias.
   ”Sade han själv, när jag pratade med honom.”
   ”Ah. Nå, det kanske han är.”
   ”Det borde han inte vara.”
   ”Inte? Man kunde tro att varje chans att komma hemifrån utan att för den sakens skull hitta på någonting dumt skulle glädja en upprätthållare av …”
   ”För i helvete människa”, nästan skrek polismannen, och det lät som om han slog knytnäven i någonting – en vägg, en dörr, kanske det lilla vardagsrumsbordet i valnöt på vilket det alltid brukade ligga små, prydliga bokhögar som Mattias ibland försökte få mig att plocka upp någonting ur och läsa när han ville göra någonting i ensamhet men inte jaga borta mig. ”Han är, vad nu igen, tolv år? Sådana som du borde inte få komma inom hundra meters avstånd från honom!”
   Jag fick bita mig – hårt – i pekfingret för att inte resa mig upp och protestera. Jag skulle fylla fjorton om bara ett par veckor.
   ”Ah, ‘sådana som jag’, förstås. Inte nog med att jag har suttit i fängelse flera år och aldrig kommer att ha sex under resten av mitt liv för att sona ett brott som ingen led av förrän ni lade er i, eller att ni har god hjälp att se till att alla grannar är medvetna om saken så snart jag flyttar någonstans, eller att en enkel sökning på mitt namn berättar det för alla andra, utan om jag så mycket som pratar med en pojke så är det värt ett besök från ordningsmakten. Det är tur att världen går framåt.”
   ”Ja, tänk att polisen tar viktig tid från att jaga snattare, sextonåringar med falskleg och folk som går mot röd gubbe för att jaga hederliga knarklangare och pedofiler som bara vill leva sina liv i fred. Är det inte hemskt så säg?”
   ”Jag är inte pedofil, jag bara …”
   ”Nej”, avbröt Jonas honom, ”naturligtvis inte. Du bara knullar små pojkar.”
   ”Han var ingen liten pojke. Det hade, för att ta ett exempel, varit fullt lagligt i Tyskland, som väl knappast kan betraktas som någonting annat än ett hyggligt modernt och upplyst samhälle. Med god marginal så i Spanien fram till för tjugo år sedan, faktiskt – de höjde byxmyndighetsåldern 1999. Det är ett samhälle mer modernt och upplyst än vårt eget, skulle man kunna frestas att säga. Visste du att spanska kvinnor …”
   ”Och i ett par andra länder hade du kunnat avrättas eller suttit inne resten av ditt liv. Vi är inte i Spanien. Vi är i Sverige. Den enda lag som intresserar mig är den svenska. Och den säger tack och lov att vad svin som du sysslar med är våldtäkt.”
   ”Vilket onekligen innebär en beklaglig urvattning av våldtäktsbegreppet, som verkligen är ett avskyvärt brott värdigt polisens fulla uppmärksamhet. Men”, sade Mattias, och höjde för första gången själv rösten när Jonas började avbryta honom, ”som du måste vara mycket väl medveten om är min frihet, om det nu är rätt ord, beroende av att jag varje månad infinner mig för att de vänliga läkarna, som sällan misslyckas med att antyda hur glada de är att kunna hjälpa mig med min behandling, skall kunna se till att jag förblir fullständigt fysiskt impotent. Jag ligger inte med Simon. Jag har, inbillar jag mig, fortfarande rätten att träffa och samtala med personer som inte specificeras i mitt besöksförbud, vilket innebär alla personer utom en. Även tonåriga pojkar. Så varför inte ägna din tid åt att vara någonstans där brott begås?”
   ”Polisens uppgift är inte bara att hitta personer som redan har begått brott. Vi hindrar brott från att begås innan någon har kommit till skada. Jag kom hit för att påminna dig om att vi håller ögonen på dig och för att säga åt dig att hålla dig borta från pojken.”
   ”Och det har du framfört med all önskvärd tydlighet, som om det faktum att mina kära grannar så gärna bevakar varje steg jag tar på något mystiskt sätt hade kunnat undgå mig. Så varför inte låta någon annan njuta av ditt spännande sällskap? Jag skulle aldrig vilja vara så egoistisk att jag behöll dig för mig själv.”
   Jag satt kvar efter att polismannen gått. Solen värmde väggen bakom mig och jag smulade sönder små jordkokor mellan fingrarna medan jag stirrade ut i ingenting. En svartmyra klättrade över min sko, irrade runt som om den inte visste hur den skulle hitta ned igen. Till slut ställde jag mig på tå och kikade in genom fönstret. Mattias satt i den bruna plyschfåtöljen, med ansiktet i händerna. Det såg ut som om han grät.
   Jag gick.

Då trodde jag att han övervägde att stöta bort mig för min skull, för att inte på något sätt göra mig illa. Jag var fast besluten att inte låta honom lyckas. För allt vad jag vet kanske det till och med spelade in. Kanske idealiserade jag honom för att vilja tillskriva honom egoistiska bevekelsegrunder, kanske kunde jag, då, helt enkelt bara inte inse hur mycket han hade förlorat och hur mycket han ändå hade kvar att förlora. Jag insåg inte att hans tvekande försök att dra sig undan från mig, hans ovilliga trevande efter att skära av kontakten med den enda människa som regelbundet träffade honom frivilligt bottnade i rädsla, rädsla för egen del och inte omtanke om mig.
   Jag tror inte att den insikten att den insikten hade fått mig att göra någonting annorlunda.

Vi pratade aldrig om det plötsliga intrånget i våra liv. Jag nämnde ingenting om vad Jonas hade sagt till mig, eller jag till honom, och han sade ingenting om deras samtal och fick inte heller reda på att jag hade lyssnat på det. Jag dök bara upp som jag brukade, några dagar senare, och efter ett ögonblicks tvekan när han hade öppnat dörren steg han åt sidan och lät mig komma in. I ett fönster tvärsöver gatan fladdrade en gardin till.

Han tyckte inte om sommaren. Han hade ingenting emot värmen, att slippa frysa, och jag såg honom aldrig så stolt som när den första blomman på hans ympade äppelgren slagit i ut blom, men han var egentligen aldrig ute tillräckligt mycket om vintern för att bry sig och det blev, tyckte han, aldrig mörkt. Han gick och lade sig innan solen gick ned och vaknade efter att den gått upp och ljus, sade han till mig, var inte riktigt samma sak om man aldrig fick använda det till att hålla mörkret borta. Så vi drog för gardinerna, hängde handdukar och lakan i tjocka lager framför vardagsrumsfönstren så tätt vi kunde. Sedan samlade vi alla hans ljusstakar – i trä och metall, minimalistiskt enkla och kitschigt pråliga som han ställt undan för att slippa se och fick borsta bort dammet från innan han satte fram dem, ljusstakar som alltid stod där, släckta men en ständig del av inredningen och adventsljusstakar som knappt var framme ens vid jul – och tände ljus som fåfängt försökte få sitt sken att över huvud taget märkas i junikvällens tygskapade halvdunkel. Det gav inte riktigt samma känsla som i december.
   ”Du …” sade han, och kastade en blick mot de förtäckta fönstren, ”du kanske inte borde vara här. Jag … jag vet att det inte är lätt för dig, att det är alldeles för enkelt för mig att sitta här och säga, men du kanske borde försöka skaffa lite … fler vänner i din egen ålder. Andra kompisar. Jag vet hur det är, i högstadiet och så, jag minns faktiskt det, men … alla kan inte vara som dina klasskompisar.”
   ”Vill du att jag skall gå?” frågade jag.
   ”Nej, inte för min skull, men …”
   ”Bra”, sade jag, lutade mig tillbaka i fåtöljen och försökte se ut som om mitt hjärta inte dunkade vilt, rädd att misslyckas fullständigt. Jag var inte van att vara den som avbröt honom.
   Han öppnade munnen som om han var på väg att säga någonting, men reste sig istället och gick ut i köket för att sätta på vattenkokaren och hälla upp en ny kanna te. Cornbread Red löste av Bill Monroe i högtalarna.
   ”Blir du någonsin trött på att det aldrig är tyst här?” frågade jag när han kom tillbaka.
   ”Tyst blir det aldrig ändå”, sade han. ”Jag föredrar att välja vilka ljud jag skall lyssna på.”
   Det var nästan skymning när jag lämnade huset. Jag klev ut på gatan och mötte en av Mattias grannar. Hon bar en svart, något för liten, träningsoverall och luggen låg klistrad mot ansiktet som lyste rött under svettdropparna. I ena handen hade hon en gymnastiksko; vänsterfotens bara strumpa hade färgats grå av damm och smuts. Hon tittade kort på huset och dess mörka, fortfarande förtäckta fönster och följde mig sedan längre med blicken.

”Kafka”, sade han och viftade entusiastiskt med boken han höll i handen, en sliten tysk pocketutgåva ”är en av nittonhundratalets mest underskattade humorister. Det finns en alldeles underbar humor i hans berättelser, någonting med de fullständigt absurda situationer han alltid lyckas utsätta sina huvudpersoner för. Folk envisas med att tro att det skall vara tungt och torrt och tråkigt. Vet du vad som händer med en bok om man är övertygad om att den kommer att vara tung och torr och tråkig?”
   Jag sade ingenting. Jag satt bredvid honom i tvåsitssoffan. På vardagsrumsgolvet stod en halvuppackad flyttkartong med gamla kläder som han av någon anledning hade burit ned från vinden; delar av innehållet låg för tillfället spritt runt omkring den. Jag hade oförsiktigt nog kommenterat trycket på en sliten, svart kortärmad tröja som legat ovanpå de andra, varpå Mattias gått och hämtat en bok och läst utvalda stycken för mig i tjugo minuter. Ibland kom han till och med ihåg att översätta innan han gick vidare till nästa bit han tyckte om. Jag tyckte inte att det var roligt ens när jag förstod innehållet.
   ”Den blir tråkig. Tung och torr och jättetråkig. Å, chansen finns förstås alltid att man skulle kunna ändra sig, men om det roliga ligger under ytan, om humorn är för subtil, då kommer man bara att sitta och blunda för den. Läs alltid böcker övertygad om att de kommer att vara fantastiska. Du kommer att bli besviken fler gånger, men du kommer inte att missa någonting bra för att du är övertygad om att det inte finns där. Om du har bestämt dig för att en bok kommer att vara en långsam plåga, även om det skulle vara läsning värd plågan – läs den inte.”
   ”Jag tycker om när du läser för mig”, sade jag.
   ”På tyska?” frågade han.
   ”Inte nödvändigtvis. Det får vara på språk jag faktiskt förstår också”, svarade jag.
   Han plockade upp en poesiantologi från bordet framför oss.
   ”Svenska, då”, sade han, slog upp en slumpvis vald sida och började recitera.
   Jag lutade försiktigt huvudet mot hans axel. Han verkade inte lägga märke till det.

Sommarlovet var flera veckor gammalt när han började visa tecken på att tröttna på att ha mig där hela tiden. Han uppskattade sällskapet, uppskattade att någon faktiskt ville komma hem till honom, men utan skola på dagen kom jag oftare och tidigare, stannade senare. Ibland sneglade han på klockan när han trodde att jag inte såg; ibland plockade han upp en bok och läste ett par sidor innan han slog igen den, oförmögen att koncentrera sig i min tysta närvaro.
   Jag försökte undvika att gå dit varje gång jag fick lust. Jag satt vid strandkanten, någon kilometer bortanför sandstranden dit barnfamiljerna vallfärdar när solen skiner, och lyssnade på hur vågorna slog in över stenarna när det blåste. Då och då gick någon förbi på promenadstråket ovanför, kanske satte sig en stund på den klottertäckta bänken tjugo meter bort, men för det mesta var det bara jag och de enstaka getingarna. Jag tog promenader i skogen; fick tallbarr i skorna, snubblade på rötter som dolde sig i mossan och trampade i leriga pölar jag inte såg eftersom jag var upptagen med att vifta undan myggorna. Jag satt framför datorerna i biblioteket, slösurfade mig igenom sidor som egentligen krävde ljud för att vara roliga och försökte låta bli att tänka på hur många snoriga händer som kramat musen sedan någon bytte ut eller åtminstone tvättade av den. Jag försökte till och med barrikadera mig på mitt rum dagar i sträck i fåfängt hopp om att det kanske skulle gå att få lite lugn och ro där, just den här gången. När det inte var kallt var det blött, när det inte var blött var det tråkigt och när det inte var tråkigt var det för att jag satt med händerna för öronen och önskade att det kunde vara tyst. Oundvikligen drogs jag tillbaka till Mattias.
   Om han av någon anledning inte var hemma satte jag mig i hans trädgård, någonstans där man inte kunde se mig från gatan, och väntade på att han skulle återvända. Han var sällan borta någon längre stund. Ibland plockade jag saker ur hans trädgårdsland och åt för att jag var hungrig; ibland gjorde jag det för att jag var uttråkad. När han hittade mig där för tredje dagen i rad skakade han på huvudet och sade att han skulle ge mig en nyckel, eftersom det tydligen var det enda sättet att få ha sitt land, sina frukter, bär och grönsaker, i fred, men det gjorde han aldrig. Jag tror inte att han någon gång planerade eller ens ville att någon annan skulle kunna komma in i huset utan att han var där.
   ”Det är oanständigt”, sade han, ”att gå omkring med bar överkropp i någon annans hem. Det faktum att det av någon outgrundlig anledning anses mer acceptabelt för män än för kvinnor är en av de många sorgliga snedvridningar som präglar vårt samhälle.”
   Jag hade spillt saft – det var, åtminstone för mig, en alldeles för varm dag för te – på tröjan, som nu hängde ursköljd över en stol och stilla droppade vatten på hans köksgolv. Jag satt bredvid honom i soffan, iklädd ett par gröna mjukisbyxor och med bara, gräsfläckiga fötter, och smuttade på ett nytt glas. Han brottades med tidningen – han var den enda jag visste som faktiskt hade en papperstidning hemma – som verkade försöka hindra honom från att bläddra till en ny sida; det var fortfarande förmiddag och som alltid tidigare för honom än för mig.
   ”Jag skall komma ihåg det”, sade jag.
   ”Bra”, sade han, och fortsatte med utrikesnyheterna.
   Jag ställde ifrån mig glaset på bordet framför oss och lutade mig mot hans axel. Hans långärmade tröja kliade mot min bara hud; jag vred mig försiktigt och han lade utan att ta blicken från tidningen, som han nu vikt dubbel, ena handen om min axel. När han vände ansiktet mot mig kysste jag honom.
   Som så många andra första kyssar, antar jag, var den inte särskilt bra: jag missade och kysste honom halvt på munnen, halvt på skägget bredvid. Hans läppar svarade inte; när jag lutade mig tillbaka satt han tyst, stilla, och tittade på mig. Mer än någonting annat såg han rädd ut.
   ”Vi …” började han, men tystnade igen.
   Vi såg på varandra ytterligare några sekunder innan jag reste mig och gick. I hans kök vattnade min tröja fortfarande hans golv.

”Ja, hallå?” sade jag.
   ”Simon?” frågade han.
   ”Ja?” svarade jag. Jag var inte van vid att svara i telefon; det var aldrig någon som ringde mig. Jag släpade med mig mobilen mest för att kunna se vad klockan var. Jag har ingen aning om hur han hade fått tag på mitt nummer. Det var inte registrerat någonstans, gick inte att hitta i någon söktjänst.
   ”Du får gärna komma tillbaka, om du vill.”
   ”Ja”, sade jag igen. Jag visste inte vad jag skulle säga annars.
   ”Jag tänkte mest bara ringa och påpeka det, eftersom du inte har varit här på en vecka. Du måste förstås inte, om du inte vill, men …”
   ”Å”, sade jag, ”jag har bara varit upptagen.”
   ”Ah”, sade han. Jag hörde att han inte trodde mig. Naturligtvis trodde han mig inte: vad skulle jag rimligtvis göra som kunde hålla mig upptagen? Men jag hade ingenting bättre att säga. ”Då ses vi någon gång snart, när du har tid över, antar jag?”
   ”Mm”, sade jag. ”Snart.”
   ”Ah. Bra.”
   Han tystnade. Jag sade ingenting.
   ”Det var väl mest bara det jag ville”, sade han efter några sekunder. ”Vi ses, alltså.”
   ”Mm”, sade jag igen.
   Han lade på.

”Jag hade inte väntat mig att du skulle komma hit igen fullt så snart”, sade han, och drog handen över ansiktet. Jag rodnade när jag insåg att jag hade stirrat på honom och försökte hitta någonting annat att fästa blicken på. Jag hade aldrig sett honom med skäggstubb – ett par dagars, gissade jag, men jag hade inte tillräckligt mycket erfarenhet för att kunna bedöma saken, egentligen – på kinderna tidigare; han hade alltid haft en prydlig och mycket tydlig gräns mellan vad som var skäggklätt och vad som var rakat.
   ”Det är intressant, ibland”, fortsatte han när jag inte sade någonting, ”hur våra rutiner kan vara beroende av att vi har någon att visa upp dem för. I ensamhet finns det ingen större poäng i att raka sig dagligen, om man inte räknar spegeln till en av sina närmare vänner. Sitt”, sade han, och pekade på soffan. ”Jag tror inte att dagen har hunnit bli för varm för te än.”
   Han gick för att sätta på tevatten. När han kom ut med kopparna några minuter senare var stubben borta, kinderna lika släta som jag var van att se dem. Då han satte ned vårt te på bordet lutade jag mig fram och strök handen över hans kind. Sedan kysste jag honom igen.
   Den här gången svarade han. Han fortsatte att kyssa mig medan han drog ned mig på soffan och, snart, började smeka mig utanpå byxorna. Jag sträckte mig mot hans skrev för att göra samma sak, men han slog undan min hand.
   ”Låt bli”, sade han tyst. ”Det är ingen idé ändå.”
   Istället knäppte han, samtidigt som hans tunga letade sig in i min mun, upp mina jeans och drog av mig dem och kalsongerna i en enda rörelse. Jag tog själv av mig tröjan. Han drog upp mig i sittande ställning, satte sig själv på knä på golvet och började suga av mig.
   ”Jag kommer att komma alldeles för snabbt om du gör så där”, viskade jag.
   Han pausade en sekund.
   ”Du kommer att komma alldeles för snabbt vad jag än gör”, sade han, och fortsatte.
   Han gick ut i köket; jag stod kvar, naken bortsett från sockarna, osäker och slaknande. Jag hörde hur han spottade i vasken innan han sköljde munnen med vatten från kranen. Jag började leta efter mina kalsonger, men innan jag fått på mig dem kom han ut i vardagsrummet igen och hejdade mig med dem runt knäna. Han böjde sig ned och kysste mig samtidigt som han smekte min kladdiga kuk med ena handen. Han fick mig att långsamt backa mot soffan, fortfarande med kalsongerna runt benen så att jag nästan snubblade för vartannat steg jag tog, tills han kunde lägga mig i den och dra bort dem. Han tog mig i munnen och sög tills jag fick stånd igen, innan han sträckte sig efter en burk vaselin på bordet som jag inte hade lagt märke till tidigare.
   ”Ta den här”, sade han, och började dra av sig sina egna kläder.
   ”Vad skall jag göra med den?” frågade jag, trots att jag egentligen visste.
   ”Jag vill ha dig i mig”, sade han, slängde in byxorna under bordet och drog av sig sina kalsonger. Hans kuk hängde slapp framför mig. Jag fick anstränga mig för att inte sträcka mig efter den, egentligen medveten om att det inte fanns någonting jag kunde göra för att få den att styvna.
   När jag tvekade tog han burken från mig, öppnade, tog en klick vaselin och smorde in mig med långsamma rörelser innan han gav tillbaka den.
   ”Mig nu”, sade han, och vände sig om. ”Ta först runt, och sedan lite på fingret som du tar inne i.”
   Jag gjorde som han sade. Det var en fascinerande känsla, hur det stramade åt runt fingret. Jag tog lite mer och fortsatte.
   ”Jag tror det räcker så”, kommenterade han efter en stund, och jag ryckte till. Jag hade nästan glömt bort vad vill höll på med. ”Var försiktig, bara”, sade han, när jag pressade mot honom och gled in, ”aj, inte riktigt så snabbt”, men jag visste inte hur jag skulle sluta.

”Jag behöver inte påpeka hur viktigt det är, för oss båda, att ingen annan får reda på det här, va?” sade han senare, medan jag klädde på mig, tvättad men fortfarande svettig.
   Jag skakade på huvudet.
   ”Jag är inte dum. Det skulle inte vara bättre för mig än för dig”, sade jag, lite sårad över att han hade känt sig tvungen att ens ta upp det.
   Jag trodde verkligen på vad jag sade.

Jag minns inte mycket av förundersökningen eller rättegången, mest eftersom jag inte vill minnas. Bara en läxa jag önskar att jag hade vetat då: ibland är det bättre att bara säga nej än att försöka förklara och försvara även om man vet att de vet. Det, och att man aldrig skall underskatta grannars nyfikenhet.
   Det finns dagar då jag ångrar mig. Dagar då jag tycker att risken – att förlora den enda vän jag egentligen hade – inte var värt det. Men vem har aldrig inbillat sig att om man anser att världen inte har med saken att göra kommer den att respektera det och hålla sig borta? Eller åtminstone inte få reda på någonting? Och hur mycket enklare är det inte att bedöma risker i efterhand? Livet går vidare. Jag kan fortfarande sitta vid stranden och höra vågorna klucka mot stenarna. Och när jag stannar till för att studera en vältränad, avklädd man på en jättereklamaffisch för underkläder, när en kvinna trycker sin urringning mot mig känner jag fortfarande ståndet pressa mot byxorna. Jag kan fortfarande se mina grannar i ögonen utan att de vänder bort blicken.

Publicerad i Nova science fiction 20, 2009.