Professorns trädgård

”Här”, sade han och pekade upphetsat på kartan, ”två ekar som bär upp himlen, så att den inte ramlar ned över våra huvuden. Här” – en svepande gest – ”en ask, så att min örn har någonstans att sitta. Och i trädgårdens mitt, alldeles i mitten, en bok, för dess skönhets skull.”
   Arkitekten böjde sitt huvud och slog ihop händerna framför bröstet som ett tecken på respekt.
   ”Perfekt. Det kommer bli den vackraste trädgård som någonsin skapats. Min närvaro behövs inte längre.”
   ”Prat”, sade professorn, men kände sig ändå behagligt nöjd med berömmet, ”tänk bara på kolonnerna på tredje våningen. För att inte tala om statyparken! Det är så mycket här jag aldrig hade klarat utan arkitektens hjälp.”
   ”Likväl, professorn har vuxit ur behovet av min hjälp och jag har andra projekt som väntar. Dessutom är vi väl så gott som klara?”

Arkitekten gick sin väg och skogsnymfer och trädsjungare tillkallades för att växa ekarna och asken stora och mäktiga. Men för boken som skulle fungera som skönhetens nav skickade man efter den gamle ärkemagikern från Waldufni, och när man förklarat för honom vad man önskade blev han så rörd att hans ögon tårades och han lovade att sätta igång redan samma kväll. Hela natten stod han ute och vävde sin magi. När han nästa morgon satte sig ned för frukosten var det med vita stråk i det grå håret och med ytterligare några rynkor i ansiktet, men hans leende var lyckligt som ett litet barns.

När stammen två veckor senare letade sig upp ovan jord var det inte den smäckra skepnad man hade förväntat sig, och korrespondens skickades till Waldufni. Därifrån kom budet att ärkemagikern, uttröttad efter sina prövningar, hade somnat in för gott tre dagar efter återkomsten till katedralen. Ingen visste vad han hade gjort och det fanns absolut ingen som kunde upphäva det.
   Boken växte sig allt större och professorn blev allt mer irriterad. Till slut sålde han sin trädgård och sitt undersköna hus och flyttade tillbaka till kusten, för att inte behöva se hur hans storartade planer fallit på en enda men ack så nödvändig punkt.

Boken står fortfarande kvar, och ännu kommer det långväga resande till trädgården för att studera den tills kvällssolen gör att en av de väldiga ekarnas skugga faller över den och gör det svårt att läsa. Det är en bra bok, faktiskt ett av sin tids stora mästerverk – beviset för att ärkemagikern från Waldufni inte bara var en stor kännare av den inhemska absurdismen, utan också själv en skicklig konstnär. Men ingen besökare gläds när vinden leker med bokens blad och den byter aldrig färg om hösten, så som professorn hade tänkt sig.