När Lisa-Linn för femte gången den hösten hade sorterat om sina bokhyllor – senast efter hur bra hon inbillade sig att författaren var i sängen, i fallande ordning – fick böckerna nog. De bestämde sig för att slå tillbaka. Varje gång hon sedan hade vänner över, oavsett om det var fest eller diktläsningskväll, eftermiddagsfika eller ölprovning, började böckerna sortera gästerna. De lade sig i högar i soffan. De flyttade sig obemärkt och stack plötsligt någon i ryggen. De kunde också vara spelare, inte bara pjäser.

Tjockleksordning. Fånigast dialekt. Hudfärgsnyans. Vem skulle överleva zombieapokalypsen bäst. Barnsligast dikter.

De kände sig mindre utsatta så.