Jag tror på köttets lust

Det finns rätter som inte blir bättre av rätt ädelost. Men de är inte särskilt många.
   Hans bror hade en gång sagt åt honom att han använde ädelost som vissa använde ketchup: öste på vad han än lagade så att det lade sig som en ständigt närvarande hinna över allt annat, tills han hade glömt hur råvarorna smakade. Han hade försökt sluta, ett tag, efter det, sårad och rädd att hans matlagningskonst egentligen var beroende av en vulgär standardlösning. I flera veckor försökte han variera sig på nya sätt, utan ost, och intala sig själv att det fungerade lika bra. Maten blev tråkigare. Ändå härdade han ut. Tills han en dag kom på sin egen liknelse: ädelosten var inte som ketchup, utan som salt. Ett tillbehör för att lyfta vilken rätt som helst, utan att folk för den sakens skull skämdes över att använda det i princip varje gång de lagade mat. Dessutom: varierade han sig minsann inte? Lagade han pasta med bacon stekte han de sönderklippta baconskivorna tillsammans med grovt hackad lök och kokade dem sedan med små tomatbitar i en enkel ädelostsås på grädde. Om han istället ville ha en kycklingsallad med spaghetti eller couscous smulade han sönder och rörde ned ädelosten direkt i den ännu varma maten och lät det stå några minuter och smälta. Lövbiff lagade han, efter att ha brynt den, i ugnen i ädelostsås på purjolöksbädd och åt med fullkornsris och några tjocka skivor gurka. Till en vegetarisk rotfruktsröra med stekt potatis föredrog han en ädelost med bismak av calvados eller, om han var på det humöret, whisky. Om det ständigt närvarande saltet, som för det mesta ändå bara var av en sort och hälldes på på samma sätt, inte var ett hinder för en mångsidig kokkonst bestämde han sig för att hans ost inte heller var det.
   Han var lyckligare så.

Maten åt han i köket, aldrig framför datorn inne i sovrummet. Köksbordet var stort, med gott om plats för de fyra personer stolarna angav att det var tänkt för, och nog för att trycka in ytterligare ett par gäster om man var så illa tvungen.
   Han hade inte det behovet.
   Det hade känts lite ödsligt först, när den första glädjen över att ha hittat bordet på rea och lyckats släpa hem det hade lagt sig. Med tiden hade han fyllt ena halvan tills det kändes precis lagom för att han skulle få plats utan att känna sig trängd även när han dukade fram stekpannan och flera grytor. Där fanns nu en minimalistisk vit lampa, tre krukväxter i varierande stadier av yvighet, en tidningshög och en dekorativ liten kryddsamling.
   Att äta vid datorbordet – eller någon annanstans än vid sitt matbord över huvud taget – var någonting andra gjorde, människor utan krav på sig själva. Utan stil och mål och ambition i livet, eller åtminstone vad det gällde sina middagar. Han kunde bättre.

I köket bytte kylskåpets surrande av sovrummets datorfläktar. Det hände, särskilt om sommaren när han stängt av alla elementen och inte kände för att låta Hocico eller Einstürzende Neubauten dränka allt annat, att han önskade att de rum där han helst vistades skulle vara lite tystare. Men man måste prioritera här i livet, och det finns saker som är viktigare än tystnad.
   Vissa människor har kläder i garderoben. Andra har servrar. Ibland för att det är kul med en server. Ibland, men inte särskilt ofta, för att det faktiskt finns ett behov av den. Och ibland för att en relation till en dator är känslosam och inte helt lätt att avsluta. Så mycket enklare, då, att göra den till en server och ställa undan den när man skaffar en ny: den finns fortfarande kvar, i tjänst, men står inte framme och är i vägen. Allt man måste offra är sin elräkning, ostördhet och främsta möjlighet att förvara en klädsamling som tillåter en tillstymmelse till omväxling.
   Sputnik44, Challenger och Otto sökte genom rymdens oändliga vidder. Utan vila, utan rast spanade de bland stjärnor, kometer och nebulosor efter det som mänskligheten, eller i alla fall delar av den, saknade allra mest: sällskap. De gjorde det, tillsammans med miljoner andra datorer utspridda i hem världen över, genom att oförtröttligt behandla data som skickats dem från Berkeley och skicka tillbaka resultatet i hopp om att någon gång hitta någonting som kunde tyda på en intelligent civilisations kommunikation. Vad som hade börjat delvis som ett experiment för att se om det var möjligt att engagera ett mycket mindre antal människor hade växt över alla förväntningar, och han var omåttligt stolt över att vara en del av det. Han brukade föreställa sig sina datorer som hans blick ut i den större världen, mot någonting större än bara människan och det lilla gruskorn i universum som var hennes hem. Vad spelade det väl för roll om de satt instängda i hans garderob där de inte ens kunde se solen – om de var hans ögon kunde Areciboobservatoriet vara deras och alla intryck, brukade han föreställa sig att han skulle säga om han fick chans att ta upp det i ett samtal med någon, är ändå bara information som har samlats in med ett instrument och behandlats med ett annat.
   Kanske hade han kunnat göra större nytta genom att donera någon hundralapp då och då när han hade råd. Men han hade inte känt sig lika delaktig. Han hade varit en passivt stöttat vad andra hade gjort; nu var han en av dem han gjorde. När SETI@home-projektet väl skulle bidra till att hitta tecken på en utomjordisk intelligens, då skulle det i någon liten mån ha varit hans förtjänst. Saker skulle bli annorlunda då.

Han hade lagat sejfilé med gräddädelost, kokt potatis och persilja lagom i tid för att äta sin middag medan den uppgående solen målade horisonten utanför det öppna fönstret och fåglarna sjöng morgonens lov. När han dukat undan bestämde han sig för att ta en promenad. Det hade, ett tag, blivit en vana nästan varje morgon, innan han gick och lade sig, och han hade känt sig tvungen att hindra sig själv i dörren ibland, för att inte bli för förutsägbar. Det var roligare att kunna överraska sig själv.
   Han hörde tassarna slå mot asfalten innan han såg den. Grävlingen kom galopperande ned längs vägen, målmedvetet, som om den hade ett särskilt syfte och inte tänkte låta någonting hindra den. I höjd med honom svängde den av, in på grusvägen och förbi, knappt någon decimeter bredvid hans ben. När den sprang upp för kullen såg han att en bit av svansen lyste ilsket rosa, liksom någonting hade skadat den. Den försvann in i skogen och han lyfte blicken. Solen sken; inte ett moln fanns längre inom synhåll. Och himlen var alldeles tom.

Insikten att två skärmar kopplade till samma dator gjorde upplevelsen av att använda den mer än dubbelt så bra var, ansåg han, en av de bästa som drabbat mänskligheten sedan hjulet. Det gjorde det möjligt för honom att låta Gilmore Girls gå på repris för tredje gången utan att han behövde se de tråkiga bitarna, när han redan sett dem, utan kunde vända sin uppmärksamhet ditåt och höja volymen så snart det slutade handla om pojkvänner eller annat som bara tog fokus från mor-dotter-relationen som gjorde serien så bra – utan att han ens behövde växla fönster. När någonting dök upp som han inte kände var värt en ovärderlig del av hans liv, åtminstone inte för tredje gången, kunde han istället ägna sig åt någonting värdigare, som att skriva datorprogram som aldrig blev klara innan han övergav dem för någonting annat eller läsa sina favoritdiskussionsfora.

Användare: Haokah
Är det inte en fruktansvärd övertro på vår egen betydelse att anta att en oss överlägsen art skulle vara intresserad av att dela med sig av allt sitt kunnande och söka sig ut för att ta stackars mindre vetande civilisationer under sina vingar, så som en del här verkar föreställa sig? Det är lite gammalt hederligt white man’s burden-kolonialistiskt tänkande, fast omvänt, blandat med ohejdad antropocentrism. Vad gör det egentligen på minsta sätt rimligt att tro att en interstellär eller rentav intergalaktisk civilisations första reaktion skulle vara ”å, vi måste leta upp mindre avancerade arter och ge dem all vår kunskap och all vår teknik!” Visst finns det forskare som försöker lära schimpanser att prata, men man kan nog lugnt konstatera att forskningsanslagen inte direkt hade räckt till några intergalaktiska resor om det hade varit syftet. Och det är inte direkt som om vi hoppas överlämna en kärnreaktor eller ens förbränningsmotor i deras vård.

Varför skulle man ha ett sådant förtroende för oss? Varför skulle vi vara så viktiga?

Användare: Tsentral
Nu vet jag inte vem du syftar på med ”en del här”, men jag tror inte att det någon här som föreställer sig utomjordingar som reser omkring i världsrymden bara för att dela med sig av sin kunskap. Om du inte håller med oss, argumentera mot oss istället för mot dina halmgubbar. Däremot tycker jag inte att det är direkt särskilt osannolikt att anta att våra möjligheter att lösa vetenskapliga problem skulle öka genom kontakt med någon som redan hade löst dem, oavsett hur kontakten skulle se ut. Vi lever trots allt i samma fysiska verklighet. Dessutom skulle det vara spännande i sig att kommunicera med en annan intelligent art.

Användare: Haokah
Vi kan kommunicera med en hund vi så önskar. Hunden kan föra fram ett antal sinnesstämningar, önskningar och åsikter. Begränsat antal, förvisso, men kan likväl. Vi kan i vår tur föra fram ett antal sinnesstämningar, önskningar och åsikter, till och med i form av ord och kommandon. Det är inte direkt perfekt kommunikation, men det är kommunikation. Hunden är dessutom oändligt mycket mer lik oss än utomjordiskt liv lär vara. Och vad säger att en annan art skulle betrakta dig på något annat sätt än du betraktar hunden, intelligensmässigt?

Så om man inte kan motivera det med mer än ”det skulle vara kul att kommunicera med en ickemänsklig intelligens” kanske man borde skaffa en hund istället.

Fler här borde läsa Stanisław Lems Solaris.

Användare: Plyschko
så är det naturligtvis – om man bortser från att de metoder vi använder för att leta efter intelligent liv i rymden huvudsakligen handlar om att spåra kommunikation, som i någon mån fungerar som den kommunikation vi använder. det i sig bör sortera bort Solarisliknande upplevelser.

själv är jag för övrigt pälsdjursallergiker.
 

Ofta påbörjade han egna svar på vad andra skrivit. Ibland postade han dem. Men för det mesta markerade han vad han hade skrivit halvvägs genom författandet och suddade ut det innan han gick vidare till en annan tråd, inte riktigt nöjd med vad han formulerat, osäker på om det verkligen levde upp till den standard han ville hålla och övertygad om att han egentligen kunde bättre, om än inte just då.
   Istället växlade han över till Vita huset eller Rederiet. Tv-serier var så mycket bättre om man slapp se dem på tv. Den enda kanal värd att se på var NASA:s, brukade han hävda med emfas när han hade möjlighet, utan att för den sakens skull ha någon koll på vad som brukade visas där. Men varje gång en rymdfärja skulle skjutas upp satt han framför datorn och följde andaktsfullt den streamade sändningen medan Kristoph Klovers ”Fire in the Sky” gick på repeat i högtalarna. Det fanns någonting inte bara mäktigt utan även mycket värdigt i betvingandet av det stora svarta, i att vägra att bara snällt acceptera den position man fötts till utan alltid kämpa för någonting större, någonting bättre. Så, tyckte han, borde människan vara.

Han drog försiktigt strykjärnet över skjortan. Suddade ut vecken, plattade till bomullslandskapets bergskammar. Satte på sig kostymbyxorna som han noggrant undvek att använda annat än tillsammans med kavajen, för att de inte skulle blekas och plötsligt inte längre matcha. Ignorerade hur skjortan stramade över magen medan han knöt slipsen med en enkel halvwindsor och satte på sig sin kavaj. Egentligen kände han sig en smula naken med skjorta och slips utan väst, men tredelad kostym, trodde han, skulle mest få honom att se löjlig ut i sammanhanget, lite som om han hade kommit i frack. Klädseln var hans rustning, och han skulle komma som riddare, inte som clown.
   Han gick till busshållplatsen och inväntade sin kollektiva springare.

”Jag söker vad jag hittar”, sade han. ”Jag får det bara inte.”
   ”Ja”, sade hon, ”det är väl så det är. Det här exemplet på personligt brev du skickade mig … det kändes inte riktigt anpassat efter den teoretiska situation vi hade bestämt oss för. Hur mycket tid lade du på att skriva om det?”
   ”Jag skrev inte om det”, sade han.
   ”Du skrev inte om det?”
   ”Nej.”
   ”Varför inte?”
   ”Jag är den jag är”, sade han. ”Mina styrkor och svagheter ändras inte beroende på vem jag skickar brev till.” Han undvek att påpeka att han ansåg det under den nivå han var beredd att sänka sig till. ”Dessutom tycker om mitt personliga brev. Jag tror inte att det skulle bli bättre av att jag skrev om det. Märkte du allitterationerna i början?”
   Hon slöt ögonen och andades djupt.
   ”Jag är inte säker på hur allitterationer kommer att hjälpa dig att hitta jobb som programmerare, ens om någon lägger märke till dem”, sade hon efter några sekunders paus.
   ”Man behöver inte lägga märke till dem. Det är det fina”, sade han. ”Jag läste det i en artikel på nätet för några månader sedan. Tror det var på dn.se. Eller kanske svd.se. Poängen var i alla fall att saker som allitterationer får texten att verka bättre och mer övertygande även om du inte ser dem. Kanske framför allt när du inte ser dem.”
   ”Jag tror du behöver gå på skriva CV-kurs. Jag anmäler dig till nästa som går.”
   ”Jag har redan varit på två.”
   ”Jag ser inte hur det har hjälpt. Jag tror att du behöver gå på skriva CV-kurs.”

När han kom hem från Arbetsförmedlingen igen lade han skjortan till tvätt och hängde in kostymen bland servrarna i garderoben, där den fick vänta tills nästa möte. Sedan plockade han, som alltid efter att ha pratat med sin arbetsförmedlare – och bara då, som en påminnelse om att han inte var en oönskad maskin för att skapa kod – fram À la recherche du temps perdu. Om någon hade frågat hade han sagt att han läste Proust för att rosta av sin gymnasiefranska. Efter snart ett år var han fortfarande på första boken.
   Det var lite synd, tyckte han, att ingen någonsin frågade.

Han hade den bestämda uppfattningen att rykten var någonting av det dummaste som mänskligt tal kunnat skapa. Det var inte bara det att de i regel inte stämde – de var dessutom nästan alltid, på ett eller annat sätt, destruktiva. De byggde förväntningar som inte kunde infrias och gjorde människor besvikna. De sade ofördelaktiga saker som klängde fast och var omöjliga att helt bli av med, även efter det att det bevisats att verklighetskopplingen var obefintlig. En vettig människa visste bättre än att bry sig om overifierade uppgifter från tvivelaktiga källor över huvud taget. Allt detta, och mer därtill, hade han kunnat säga om ämnet hade dykt upp i ett samtal.
   I brist på samtal där ämnet kunde dyka upp satt han kedjad vid sin dator och hoppade omväxlande mellan att följa relevanta IRC-kanaler, bevaka sina RSS-prenumerationer och uppdatera nyhetssidor utan fungerande flöden var femte minut. Nätet, eller i alla fall ett par av de hörn av det som han frekventerade, mullrade av rykten. Och han var, som varje gång, inte riktigt redo att bli besviken.

Han vaknade sent på kvällen, med Covenant fortfarande på låg volym i datorns högtalare; han hade varit för trött för att orka komma ihåg att ens stänga av ljudet när han slutligen släpat sig i säng någon gång framåt eftermiddagen. Utanför fönstret bredde skymningen ut sig. Han tvingade sig att äta en snabb frukost – en tallrik fil med hemmablandad müsli, en skiva grovt bröd med ost och plocksallad – innan han satte sig i datorstolen och slog på skärmen.
   Han skummade sin RSS-läsare och hittade, av rubrikerna att döma, ett par hundra återgivningar av samma nyhet. Han struntade i dem och gick direkt på ett av Berkeleys pressmeddelanden i videoformat. En lätt rödbränd kvinna med tydlig västkustamerikanska presenterade kort projektet, dess historia, syfte och metoder innan hon gick in på nyheten.
   ”Vi kan helt enkelt inte tolka resultaten” – i bakgrunden visades en grafisk representation som rimligtvis inte sade majoriteten av videons dittills, enligt räknaren, åtta miljoner tittare någonting alls – ”på något annat sätt än att det vi ser är spår av medveten kommunikation. Och den kommer inte från vår planet, eller från oss över huvud taget.
   Det kommer att dröja innan vi får någon riktig kontakt. Det behöver inte ske under min livstid. Men, mina damer och herrar, det viktiga har vi redan konstaterat. Den största upptäckten i mänsklighetens historia. Vi är inte ensamma längre.”

Han gick ut. Vinden lekte med ormbunkarna vid gångvägens kant och fick björklöven att rassla. Vildhallonen var nästan mogna, och han plockade en näve full och stoppade den i munnen på en gång. Det söta blandades med det omoget syrliga. Han torkade av fingrarna med några eklöv för att bli av med bärsaften. Solen brände honom i nacken och fick hans svarta t-shirt att fläckas av svett. Det luktade sommar. Och han försökte känna att han inte var ensam längre.

Publicerad i FEL 4, 2010.