En tid för kungar

Jag känner tydligt doften av gammal inpyrd cigarettrök när han slår sig ned bredvid mig.
   ”Det här, unge man, så långt ögat kan nå”, säger han, ”är mina domäner.”
   Det är natt utanför och lamporna i tågets tak blinkar ut sitt ljus. När jag vänder mig mot fönstret ser jag bara min egen spegelbild.
   ”Tåget?” frågar jag.
   ”Jupp”, svarar han och lutar sig mot mig. Hans andedräkt för med sig en svag aning av öl. ”Just det här tåget. Det brukade vara större, förstås, mitt kungadöme, men, tja, vad skall man säga, det här är helt enkelt inte en tid för kungar.”
   ”Jag antar att det inte är det”, säger jag.
   ”Men vad skall man göra?” fortsätter han, och ser lite ledsen ut, som om han förlorade sig i minnen av sedan länge svunna dagar. ”Jag har varit kung så länge jag kan minnas. Gamla vanor är svåra att bryta. Vad skulle jag ta mig till?”
   ”Jag vet inte”, svarar jag, och flyttar mig försiktigt längre in mot fönstret. En kvinna går förbi på vägen till toaletten och snubblar nästan över hans käpp som sticker ut i gången, utan att han lägger märke till det.
   ”Precis!” säger han och höjer handen som om han vill klappa mig på axeln, men ångrar sig. ”Vad skall man göra? Det är hårda tider vi lever i, unge man. Hårda tider. Men jag antar att jag inte skall klaga. Än andas jag och än försvarar jag mitt kungadöme! Kom ihåg det – så länge jag lever är jag inte slagen.”
   ”Det kunde nog ha varit värre”, säger jag.
   ”Det har du alldeles rätt i. Alldeles rätt i! Det kunde ha varit värre. Se dig bara omkring! Ja, i världen, alltså”, tillägger han när jag demonstrativt vrider på huvudet för att visa honom att jag ser mig omkring, ”inte här inne … hur många kungadömen har inte fallit? Hur många huvuden har inte rullat under pöbelns jubel?”
   ”Det är några stycken, antar jag”, säger jag.
   ”De är det. Det breder ut sig, förfallet. Det är hårda tider vi lever i. Mörka tider. Jag gör vad jag kan för att hålla dem stången, naturligtvis, det är ju min plikt, men jag är inte någon ungdom längre, som du ser. Kronan är tung att bära för den rygg som redan kröker sig under ålderdomen. Ja, inte för att jag faktiskt har haft en krona på många år, men …”
   ”Du gör säkert allt man kan begära.”
   ”Tycker du det?” Han ser osäkert ned i golvet mellan våra fötter. ”Ibland … ibland känner jag att jag skulle ha gjort mer. Vem skulle annars ha gjort det? Det är mitt ansvar, trots allt. Man måste ta sitt ansvar, kom ihåg det. Ingen annan kommer att göra det åt dig.”
   ”Nej, jag antar att ingen kommer att göra det”, svarar jag.
   ”Precis!” säger han, och den här gången klappar verkligen en smutsig hand min axel. ”Precis. Det gör ett gammalt hjärta gott att prata med en förståndig ung man som dig – men nu måste jag skynda vidare. Jag har saker att sköta, naturligtvis. Ingen vila följer med mina plikter. Tack för pratstunden, nej, sitt kvar du, jag har sett mitt av ceremonier genom åren”, säger han, fastän jag inte har gjort minsta lilla ansats till att röra mig. ”Kanske ses vi igen.”
   Jag säger ingenting, men följer hans rygg med blicken när den avlägsnar sig för varje haltande steg han tar. Den ljusblå dunjackan är sliten och matt, som om åren regnat all färg ur den, och vid ryggslutet är den alldeles prickig av lerfläckar. I dörren från vagnen där jag sitter möter han en man ur personalen i oklanderlig uniform som snabbt stiger åt sidan för att släppa förbi honom. När han passerar bugar sig tågvärden lätt, nästan omärkligt, för honom.

Publicerad i flum 23, 2010. Skrevs 2006, när jag tågpendlade till Göteborg tio mil bort.