En del av mig

När Klaus Jonkopf var nitton år blev han, liksom så många andra unga män i hans generation, uttvingad i kriget. Klaus hann komma tre mil från Chemnitz på väg mot östfronten tillsammans med alldeles för många andra uniformsklädda pojkar. Vagnen luktade svett, svett och smuts och piss, och cigarettröken stack honom i ögonen. Sedan spårade tåget ur och Klaus tillbringade de kommande åren i Dresden. Han fick aldrig uppleva Stalingrad; i gengäld fick han se Dresden brinna. Allt han behövde offra i tågolyckan var sin fastklämda högra hand.
   Sjuttiofem år senare skulle den amputationen bli Hennings stora tröst.

Henning föddes i Bad Doberan samma år som Klaus högerhand dog. Han lärde sig att läsa samtidigt som Klaus första, trevande noveller dök upp i Der Ruf, lärde sig att avsky den Moskvatrogna diktaturen samtidigt som debutromanen Nördlicher Herbst misslyckades med att hitta en publik. Året innan muren restes som en övertydlig symbol för Tysklands delning begick han, som Klaus före honom, Republikflucht. Oförmögen att känna sig hemma i Adenauers Västtyskland kom han utan någon god anledning alls till Sverige i ett försök att börja om på nytt någonstans där han inte skulle behöva intala sig själv att han inte borde vara en främling. Fiskmåsarna ovanför hamnen skrek precis som de alltid hade gjort i Mecklenburg-Vorpommern när han klev av färjan och tog snubblade in i det land där han skulle tillbringa resten av sitt liv, för upptagen med att betrakta det för att se var han satte fötterna. Han kände sig ändå en smula vilsen.

Klaus beundrade Borchert utan att själv vara det minsta lämpad för Kahlschlaglitteraturen, skrev noveller som förgäves försökte hålla igen och svällde och buktade av återhållen potential piskad till underkastelse. När han slutligen gav efter var det i form av vindlande, burleska romaner, en tjock, fabulerande historisk magisk realism på fel språk på fel plats i fel tid. Hans böcker innehöll varken spår av Dresden eller Dachau; de kunde ha varit skrivna var som helst och när som helst eller ingenstans och aldrig någonsin. Vissa hyllade honom. Få hade ens hört talas om honom. Än färre läste hans böcker.
   Henning gjorde det med entusiasm nog för tio.

Henning gifte sig med Eva som han träffade genom att på fortfarande något bruten svenska be om ursäkt för att ha spillt apelsinjuice på hennes klänning. Han slutade på fabriken och började arbeta som huskonstruktör, tillräckligt nära vad han hade tänkt göra med sin påbörjade utbildning för att den inte skulle kännas alldeles bortkastad. Han blev far. Och mellan allt översatte han sina favoritstycken ur Durst och skickade dem, efter hustruns korrekturläsning, till så många förlag han kunde komma på för att sprida kunskapen om Jonkopfs böcker i sitt nya hemland och erbjöd sina tjänster som översättare mot symbolisk betalning, eller för den delen gratis. Ingen svarade. Kanske läste någon ändå, för ett par år senare dök Törst upp i boklådorna, utgiven av Wahlström & Widstrand. Henning läste översättningen, först en gång, sedan med Durst uppslagen bredvid och pennan i hand. Han skrev ett, tyckte han, mycket artigt och elva sidor långt brev till översättaren där han kommenterade ordval, stil och om det inte borde ha varit ett kommatecken där, för att närma sig originalets takt och tempo? Hon hörde aldrig av sig.
   Törst följdes av Fågeln utan vingar innan den svenska utgivningen sinade, trots att Henning, när nästa bok aldrig kom, skrev minst tre brev till förlaget och förklarade vilket misstag de begick, att Wi Nich-Soldaten, om än mycket olik hans tidigare romaner, var det bästa Jonkopf hade skrivit och att om de bara gav boken en chans så skulle publiken hitta den.
   Det enda som följde Fågeln utan vingar på svenska var Hennings stencilerade häften, med noveller och romanutdrag i urval, som han tryckte upp i upplagor om runt åttio exemplar och delade ut till vänner, kollegor och en och annan oförberedd bibliotekarie. De överblivna buntarna samlades på hög utan att han hade hjärta att göra sig av med dem medan till och med hans entusiasm långsamt övergick i uppgivenhet. Då och då skrev han en insändare till lokaltidningen där han i dramatiska ordalag beklagade sig över det svenska litteraturklimatet, men mest kröp han bara ihop i sovrummet med Sonnenwende eller Kinderblut när han fick en stund över och huset, för ovanlighetens skull, var tyst.

Klaus dog 1992, samma år som Hayek gick bort och belägringen av Sarajevo inleddes. Han var sjuttio år gammal och alldeles för ung. Hennings ögon var fortfarande rödsprängda när han satte sig vid skrivmaskinen för att skriva en passande dödsruna; medan han vägde sina ord blev texten suddig framför honom och han fick flera gånger sträcka sig efter paketet med pappersnäsdukar. Det var en nekrolog full av sorg och kärlek till en man Henning aldrig hade träffat. Han skickade den till de största dagstidningarna och sina närmaste lokaltidningar. I en vecka köpte han allihop i hopp om att få läsa den någonstans.

Ingen människa är sitt arbete, men vissa är inte sitt arbete lite mindre än andra. Henning blev inte någon bra pensionär. Ställd inför så mycket tid blev han närmast skrämd, orolig för att inte hitta någonting vettigt att fylla den med och se sina sista dagar rinna ut i meningslöshet. Han hade varit frånskild i ett årtionde, men det var först när kontakten med kollegorna långsamt rann ut i sanden som tystnaden och ensamheten i hans nya lägenhet började jaga honom. Han läste, men kunde sällan sitta mer än ett par timmar i länstolen utan att fråga sig om det här var allt, om han inte borde göra någonting mer.
   För att sysselsätta sig startade han, utan att riktigt förstå sig på tekniken, en blogg om Jonkopfs böcker, och även om läsarna var få och kommentarerna sällsynta återgav det honom ändå något av hans forna energi: här kunde han, i teorin, upplysa miljoner läsare som hur bra Kinderblut eller Das Unternehmen egentligen var. Må så vara att få läste: texterna låg där, åtkomliga för vem som helst och utan de fysiska exemplarens begränsningar i antal och rum. Ingenting, tyckte Henning, sade att tusen personer inte skulle hitta dem i morgon. För dessa eventuella tusen personers skull skrev han långa, panegyriska essäer.

Stora som små uppdrag kan förändra en människas liv. Klaus förlorade sin arm efter att ha blivit inkallad i kriget. Henning skulle handla yoghurt.
   Han vaknade precis så trött som en sjuttiofemåring som fått amputera armen efter en bilolycka borde känna sig men på bättre humör än på länge. Han hade, tyckte han, fått ett gemensamt band med Klaus, en delad upplevelse som förde dem närmare varandra. Det var som om han plötsligt hade fått nyckeln till en ny förståelse för Jonkopfs verk och Klaus, visste Henning, skulle ha förstått honom också. Deras nya, starka band förblev outtalat, delvis eftersom Klaus var död sedan tjugoåtta år och aldrig hade blivit medveten om Hennings existens, men det gav ändå Henning både styrka och tröst.
   Till skillnad från Klaus fick han dessutom en ny arm. Den nya armen var lite sämre än den gamla på uppgifter som att ta tag i ett föremål och hålla fast det eller att notera när den rörde vid någonting. I gengäld hade den saker som hans gamla saknat: operativsystem, en ordentligt tilltagen hårddisk, trådlöst nätverkskort, portar, högtalare, mikrofon. Ett fäste satt där den biologiska delen av Hennings kropp nu slutade, en liten bit nedanför armbågen. I vad som vad kvar av underarmen satt ett nervimplantat. Själva protesen kunde utan nämnvärda problem kopplas loss och sättas i laddningsstationen över natten. Långsamt vande han sig vid den minskade rörligheten och lärde sig att kompensera för bristen på känsel. Den stickande känslan när armen kopplades på varje dag blev en del av morgonrutinen. Livet gick vidare, så som livet har en tendens att göra.
   Benet hade också fått sig en smäll i olyckan och värkte allt mer, tills Henning behövde en elektrisk rullstol för att över huvud taget förflytta sig några längre sträckor på egen hand. Synen blev sämre; hjälpmedlen som krävdes för att bekvämt kunna läsa någonting blev fler och kraftigare. Minnet blev svagare. För alla som ville lyssna berättade han att det var tur att någonting åtminstone gick åt rätt håll: armen kunde han bara lära sig att hantera bättre.
   Med äldsta barnbarnets hjälp blev datorn en ständig källa till ny musik att fylla armen med. Henning lärde sig under hennes vägledning till nöds hur han skulle hitta det han ville hitta så länge som det inte uppstod några problem – att han ibland fick hem någonting helt annat än hade tänkt sig betraktade han som ett spännande inslag i vardagen. Datorn surrade i arbetsrummet, nu alltid uppkopplad, aldrig avslagen, hämtade oprövad musik och vidarebefordrade den han redan hade till andra lyssnare.

Få saker muntrade upp honom så mycket som när hans son och barnbarn kom på besök. Då släpade han med dem på promenad, körde entusiastiskt alldeles för fort över de ojämna trottoarerna i sin rullstol medan de resignerat promenerade tjugo meter bakom och ibland kom ikapp när Henning stannat vid ett rödljus eller otåligt bestämt sig för att vänta in dem.
   Bäst tyckte han om mulna dagar när havet slog mot vågbrytarna och fick den salta luften att fyllas av skum. Han körde så långt ut mot badstranden som han kunde, innan sanden satte stopp. Där satt han, på den stenlagda uteserveringen precis innan sluttningen ned mot de övergivna dynerna, och spelade Wagners valkyrieritt så högt han kunde medan han viftade med armen i takt med musiken. Så högt han kunde var inte särskilt högt och högtalarnas kvalitet – för att använda hörlurar skulle, tyckte han, förta hela det majestätiska i upplevelsen, och dessutom skulle ingen kunna dela den med honom – misshandlade det bombastiska intrycket halvt bortom igenkänning. Henning var lika lycklig ändå.

Det var ett enkelt mail, en hälsning följt av sex meningar. Det var det vackraste Henning någonting hade läst. ”Hej”, började det. ”Jag heter Anna Svensson och arbetar på biblioteket här i stan. Som du kanske känner till har vi haft en serie föredrag om europeiska författare under hösten, någonting som har varit väldigt omtyckt. Vi har läst din blogg om Klaus Jonkopf och undrar om du skulle ha lust att hålla i ett av föredragen? Vi skulle uppskatta lite oväntad lokal expertis. Det skulle vara roligt om du kunde tänka dig att ställa upp. Ser fram emot ditt svar.” Henning stängde ned mailprogrammet, öppnade det igen. Brevet var fortfarande där. Han läste det igen, och ögonen tårades. De hade läst honom. De hade läst vad han hade skrivit och tyckt om det och lyssnat på honom och nu ville de att han skulle komma och hålla ett föredrag på kommunens bibliotek.

Han hade aldrig hållit ett föredrag förr, åtminstone inte sedan han slutade skolan. Hur gjorde man? Skulle han skriva ett manus och läsa från det? ”Klaus Jonkopf”, skrev han på ett papper med så tydlig handstil han förmådde, ”är ett av den tyskspråkiga litteraturens mest oförtjänt bortglömda namn.” Han höll upp pappret framför sig: jo, om han koncentrerade sig kunde han urskilja texten med pappret bara halvannan decimeter från ansiktet. Det var kanske ändå, konstaterade Henning, kanske inte fullt optimalt för att hålla ett föredrag med någon form av liv i. Skulle han memorera det? På sistone hade han, pinsamt nog, ibland blivit sittande med pennan i hand och pannan rynkad medan han försökte komma ihåg sin egen adress; på nätet hade autokompletteringsfunktionen blivit en viktig del av hans minne. Han kanske skulle fråga biblioteket om de hade en riktigt stor teleprompter? Brukade man inte ha sådana när man höll tal? Han hade nästan hunnit påbörja ett svarsmail innan det slog honom att det kanske rörde sig om olika sorters talsituationer, och att det nog var mycket osannolikt att biblioteket skulle hålla sig med en.
   I en kvart satt han och stirrade in i väggen, allt mer förtvivlad, medan han övervägde och skrotade lösning efter lösning. Han knöt handen för att i ett okaraktäristiskt drag slå den – lätt, så att den inte skulle gå sönder – i datorbordet. Och hittade, tyckte han, den perfekta lösningen.

”Klaus Jonkopf”, sade Hennings röst i öronsnäckorna, ”är ett av den tyskspråkiga litteraturens mest oförtjänt bortglömda namn. Han föddes i Chemnitz 1922 som Klaus Bongardt till föräldrarna Elli och Dietrich Bongardt …” Henning upprepade orden allt eftersom han hörde dem. Det var den sjunde inspelningen och han hade äntligen, efter att ha våndats i veckor, lyckats skriva ett tal han var nöjd med och läsa in texten utan felsägningar eller konstiga harklingar, i ett tempo tillräckligt långsamt för att han skulle hinna upprepa det som sades utan att tappa bort sig. Resten av dagen satt han vid köksbordet, hörlurarna kopplade till armen, och repeterade vad som sades. Han gick och lade sig övertygad om att han om bara tre dagar skulle hålla det bästa föredraget i världen.

Henning stapplade långsamt och yrvaket mot ytterdörren. Det var tidig förmiddag, sent nog för att han skulle ha varit uppe om han inte hade legat och vridit sig och sömnlöst frågat sig om han inte borde inleda sin presentation på något roligare sett, om avslutningen höll, om han skulle lyckas övertyga publiken om Jonkopfs storhet, om de skulle se det han ville säga. Ringklockan surrade ilsket, uppmuntrade honom att skynda sig. Han knöt ihop den urtvättade morgonrocken så gott han kunde innan han öppnade dörren; han hade inte haft tid att sätta på sig armen.
   Utanför dörren stod tre kvinnor. Två var klädda i grå kavaj, den tredje bar en svart polotröja.
   ”Hej”, sade hon och räckte fram handen, ”väckte vi dig? Ursäkta.”
   ”Ja, vad …” började Henning, men hon avbröt honom.
   ”Jag heter Karin. Det här är Tanja och Martina. Vi kommer från Kronofogden och är här för att verkställa en ansökan om intrångsundersökning”, fortsatte hon, och räckte honom ett stort kuvert. ”Det gäller illegal spridning av upphovsrättsskyddat material. Musik. Fildelning, alltså. Tingsrättens beslut finns här om du vill läsa igenom det först.”
   ”Jag vet inte …” sade Henning.
   ”Bra”, sade Karin, och tog ett steg förbi honom. ”Det här kommer inte ta lång tid. Vi kommer att kopiera materialet på dina hårddiskar, sedan går vi. Värre än så är det inte. Jag hoppas att du ursäktar att vi inte tar av oss skorna, men det är lyckligtvis torrt ute.”
   De fortsatte in i vardagsrummet.
   ”Tanja kommer att stanna här och hålla dig sällskap”, sade Karin.
   ”Jag och Martina kommer att gå igenom lägenheten. Vi säger till om vi behöver hjälp med någonting.”
   Tanja slog sig ned på soffan och Henning satte sig uppgivet i stolen mitt emot. Hon såg sig omkring i rummet. Det fanns inte mycket att se.
   ”Fin bokhylla”, sade hon.
   ”Ja”, sade Henning, lite bortkommet, och undrade vad det egentligen var tänkt att han skulle göra nu. De satt tysta.
   ”Har du någonsin hört talas om Klaus Jonkopf?” frågade han.

Martina kom ut ur sovrummet med Hennings arm.
   ”Vad vill ni göra med den här?” frågade hon, och viftade med den.
   ”Den innehåller en hårddisk och jag kan inte göra någon bra kopia med vad jag har här. Skall vi ta med den?”
   ”Det är min arm”, sade Henning. ”Jag behöver den.”
   ”Kan du inte läsa av den?” frågade Karin.
   ”Nej, det funkar inte”, sade Martina. ”Något specialoperativsystem, antar jag. Jag har aldrig arbetat med proteser förr.”
   Karin vände sig till Henning. ”Du råkar inte veta vilket operativsystem din arm kör?”
   ”Ni kan inte ta min arm”, sade han.
   ”För ett årtionde sedan hade vi inte fått det. Sedan förra året säger lagen att vi är så illa tvungna. Undantagen är klart och tydligt definierade. Du hör inte till något av dem.”
   ”Ni kan inte göra såhär. Det är fullständigt absurt.”
   ”Ja”, sade hon, ”det är det. Du borde kanske ringa tidningen: Kronofogden tog protes från pensionär skulle göra sig fint som förstasidesnyhet. Men det är andras huvudvärk. Jag har inte skrivit lagen. Jag gör bara som den säger. Jag begår tjänstefel om jag låter bli. Och ärligt talat, om jag tycker att någonting är fel, så tvingar jag hellre fram en tillräckligt idiotisk situation för att någon högre upp skall ändra lagen eller policyn eller vad som än är problemet än jag låter dig slippa undan utan att saken på det stora hela blir bättre för det.”
   ”Vi skall försöka lösa det här så snabbt som möjligt”, sade Tanja och klappade honom tröstande på axeln. ”Med lite tur kan du få tillbaka den redan i eftermiddag.”
   De gick.

Köksklockan tickade långsamt, bildade kör tillsammans med kylskåpets surrande och duggregnet som lätt smattrade mot fönstret. Visarna pekade på tre minuter innan bibliotekarien lovat att plocka upp honom. Henning stirrade in i väggen, så som han hade gjort de senaste sju timmarna. Någonstans i huset rasslade hissen igång.
   Han hade ringt Kronofogden och pratat med en ung man som lovat att se över ärendet omedelbart och göra allt han kunde för att Hennings arm skulle återbördas så snart det bara var möjligt. Han hade blivit intervjuad, och armlöst fotograferad, av tidningen, för en artikel som inte hade hunnit dyka upp än. Han hade inte fått tillbaka sin protes.
   ”Redo för den stora dagen?” sade rösten han kände igen som Annas när han öppnade dörren. ”Men, vad har hänt?” frågade hon när hon fick syn på hans ansikte, och hennes leende försvann.
   ”Jag kan inte”, sade Henning. En tår trillade från hans haka och ned på golvet. ”Jag minns inte vad jag skulle säga. Jag minns inte alls.”

Minifansintryckt för några vänner tidigt 2011. Jag tänkte att jag skulle ta tag i den någon gång och hitta ett riktigt hem åt den, även om den kanske var charmig snarare än stor litteratur, men det gick ett par år och plötsligt hade Spotify et al. slagit igenom på så bred front att den inte kändes lika aktuell längre.