Du

Jag gav dig nycklar till varje vrå av mig själv. Tankspritt lade du dem ifrån dig och glömde att de fanns. Senare ryckte du i låsen, undrade varför de inte gick upp och vad jag dolde för dig.
   Jag ville rista min kärlek i sten för alla att se. Jag ville klistra den på varje annonspelare och anslagstavla. Jag ville att den skulle ropas ut från varje minaret, att varje klocktorn skulle ringa i takt till mitt hjärtas slag. Istället anförtror jag den åt brev jag aldrig skickar. Jag låter bläcket tala i mitt ställe, men ger det ingen röst. Stumt skriker det samma sak, om och om igen, i hopp om att du skall lyssna till tystnaden. Den säger: Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Jag kommer ihåg första gången vi var ute och åt, när vi precis hade träffats och knappt kände varandra alls. Jag tog dig till Plockepinn. Det är nära hem till mig och jag ville göra det så lätt för mig som möjligt om jag två, tre glas vin senare kände att du hörde bättre hemma i min säng än i din egen. Du pratade om stränder och solnedgångar, om hur fina de var. Jag lyssnade inte så noga. Det var ett av dina tråkigare ögonblick. Så lutade dig framåt, drog pekfingret över min hand med den allra lättaste beröring och sade att i rätt ljus kunde sanden på Krk få den allra vackraste av färger och se ut precis som min hud. Det var banalt och fantastiskt cheesy och jag skäms över att skriva det, men jag tror du vann mig där och då.

Du log, som du ibland gör, och sade att alla har vi hemligheter och nog finns det delar av mig som jag aldrig visar dig. Bara det här, finaste du: allt det du inte vill se. Allt det du inte vill att jag skall vara.

Jag har aldrig tyckt om när du håller mig i handen. Det får mig att känna mig fångad, som ett djur i en snara. Jag vill vara fri att vifta, gestikulera. Ändå: ibland kan jag längta efter de gånger när du sträcker dig efter mig och demonstrativt tar din hand i min, om så bara för en minut, för att visa att vi går här tillsammans. Bara för att det är du.

Ingen människa låter sig beskrivas i sin helhet. Att tala om någon är oundvikligen att välja en liten fasett och sedan famlande och ofullkomligt försöka måla med orden, frustrerad när inte ens den ofullständiga bild man har av en liten aspekt av en annan person går att förmedla till någon annan. Ändå försöker vi, och fastnar för vissa breda drag, vissa egenskaper. Intelligent. Snäll. Impulsiv. Vacker. Arrogant. Känslokall. Entusiastisk. Vänlig. Hård. Men du … Hade jag bara ett ord för att beskriva dig vore det omättlig. Du nöjer dig inte med att fångas av en handfull adjektiv. Det är som om du ville ha dem allihop.

Sakta lät du ditt finger vandra från mitt knäveck upp längs lårets insida, smekte mig försiktigt förbi blygdläpparna som fuktigt längtade efter att få kyssa och omfamna dig. Igen strök du. Igen. Igen. Varje gång närmade du dig som om nu, nu skulle du inte vika undan. Den långsamma beröringen som aldrig ville nå ända fram. Du hade fortfarande kläderna på dig, men de kunde inte dölja hur din kuk pressade mot jeansen. Så lutade du dig framåt och kysste mig i ljumsken. På magen. På könshåret. På lårens insida. Försiktigt tryckte du dina läppar mot min hud. Du slickade mig ömt mot fittan, rörde dig mot den bara för att låta munnen stanna ovanför, så nära att varje andetag slog mot mig, innan du började om och lät tungan cirkla alldeles runt blygdläpparna samtidigt som ena handen smekte mina bröstvårtor. Precis när jag nästan slutat hoppas, när kåtheten drivit mig så långt att jag snart skulle resa mig upp, knuffa bort dig och smeka mig själv till den orgasm du förnekade mig, då lutade du dig fram och drog med tungan över allt det som bultade efter dig. Att äntligen få bli rörd var så skönt att jag nästan skrek till. Jag vill ha dig på mig, i mig, överallt. Fingrar, tunga, kuk, bara det var du.
   Då reste du dig och sade ”nej, det kanske räcker nu? Skall vi ta en promenad istället?”
   Jag tror aldrig att jag har sett någon se så nöjd ut med sig själv.

Ibland undrar jag vem du är. Ibland undrar jag om du själv vet vem du är.

Du är min sång. Förlåt, älskade, för att jag sjunger dig förkyld med rosslig hals, falskt och med svikande stämma. Kanske hade du passat bättre i någon annans mun. Jag vet inte. Jag håller orden för mig själv, låter ingen annan försöka. Du passerar inga andra läppar. Det är inte romantiskt, jag vet. De flesta sånger låter vackrare i kör. Men jag är inte mer än människa. Visst älskar jag dig. Än mer, tror jag, älskar jag din kärlek till mig.

Jag har aldrig varit i Odense, hade jag dumt nog sagt. Du tittade på klockan, tog tag i min arm och vände runt oss samma väg som vi kom. Okej, sade du, det kunde vi förstås lösa. Alla civiliserade människor borde ha sett Odense, och nästa tåg mot Köpenhamn från Triangeln går om en kvart.
   Vi skulle ha handlat ett halsband till min syster. En födelsedagspresent. Hon fick någonting annat. En bok, tror jag. Och ett vykort från Odense.
   Odense var en av de tråkigaste städer jag någonsin har sett. Men jag var där med dig. Det gör den vacker.

Jag har aldrig lärt mig att kyssa dig. Ibland är din tunga hård, snabb, som ville du utforska så mycket som möjligt utan att spilla någon tid. Ibland är den långsam och förförisk. Ibland vill du inte använda någon tunga alls och drar dig undan när min försöker överbrygga avståndet mellan oss. Aldrig går det att förutsäga vilket. Aldrig kan jag vara beredd. Alltid förvirrar det mig.

Du plockar fram det allra sämsta hos mig. Det som kompromissar. Som viker sig. Det som får mig att se en tråkig tjeckisk relationskomedi bara för att det i så fall är min tur att välja nästa gång, istället för att föreslå att vi skall se på film var för sig om vi nu inte kan komma överens. Det som får mig att läsa böcker som du har tipsat om bara för att tipsen kommer från dig, trots att jag har andra i bokhyllan jag egentligen tror att jag kommer att tycka bättre om. Det som får mig att städa när du skall komma över och sedan be om ursäkt för att det är så stökigt, när varje tidning och pryl som ligger framme är kvarlämnad med ett särskilt syfte. Är det den sidan du ser hos mig? Du gör mig till en sämre människa.
   Jag älskar dig för det.

Din kropp är fin. Men aldrig så fin som när den är med min.

Jag föreslog att vi skulle åka till Krk och titta på stränderna. Du ryckte på axlarna och sade att, ja, varför inte? Är det någonting särskilt med stranden där?

Gångerna du köpt mig krukväxter. Jag kan inte ta hand om växter. Man ger inte andra bördan att ta hand om levande ting. Det är fruktansvärt oartigt. Det kan gå månader utan att du köper någon, och sedan har du med en varenda gång du skall över eller när vi skall på fest någonstans, i ett par veckor, innan du slutar.
   Jag säger det igen: Jag kan inte ta hand om krukväxter. De dör. Och varje gång de dör känns det som om jag har tagit död på en bit av dig. En bit av oss.

Jag vet att du aldrig kommer att läsa de här breven, att den enda gång någons blick faller på bokstäverna är i det ögonblick då jag skriver dem. Ändå anstränger jag mig för att få skriften prydlig. Ändå kämpar jag för att det skall vara tydligt och lättläst, vackert att se på, för att du inte skall döma mig och tycka att jag inte tar vår kärlek på allvar.

Din näsa är det sötaste som finns. Lycka är att ställa sig på tå och luta sig framåt mot dig för att pussa dig på den.

Jag fick ett anonymt brev i dag. Förlåt, sade det, för att vi inte kan komma överens. Vi skall bli bättre.
   Ett litet mysterium i mitt liv. Obetydligt vid sidan av den gåta som är du.

Jag såg en svan i Pildammsparken i dag. Den påminde om dig på något sätt. Den var så lugn, så obefläckat vit och majestätisk där den gled fram i all ensamhet. Jag önskade att du hade kunnat vara med mig där, då, men så tänkte jag att det var du ju redan på sätt och vis och om du nu är svanen kan du naturligtvis inte stå bredvid mig på samma gång. Så bredde den ut vingarna och flög bort med det där hiskeliga ka-ka-ka-ka-ka-ljudet som svanar ger ifrån sig. Jag känner att det finns en slutsats att dra av detta.
   Möjligtvis att man inte skall ta sina liknelser för långt.

Vi är summan av så mycket. Ta våra tarmbakterier. De påverkar hur vi mår, hur vi beter oss, vilka är – ta bort dem och vi blir andra människor. Det finns en parasit som får råttor och får dem att sluta skrämmas av lukten av katturin. Den angriper många kattägare, får dem att bli mer impulsiva och aggressiva och ökar risken för självmord.
   Vi förändras med tiden. Men långsamt, så att varken vi själva eller de närmast oss märker det. Vi kan bara se kontraster, inte den utdragna förändring som är livet.
   Men den brukar inte svänga så mycket från vecka till vecka.

Ord ger jag dig, fastän du aldrig får se dem. Mitt liv. Den största gåvan av alla, sägs det, det mest värdefulla vi har. Men vad vore det väl värt utan dig ändå? Det är du som ger det mening.

Jag har aldrig känt mig hemma i köket. Matlagning handlar framför allt om tajming, att lägga i eller plocka ur eller stänga av eller sätta in eller hälla av någonting vid precis rätt tillfälle. Jag saknar tålamodet att vaka över maten. Man går och gör någonting annat och plötsligt är den rätta tidpunkten passerad sedan flera minuter tillbaka. Men jag ville överraska dig. Jag ville göra dig glad. Du älskade fläskpannkaka, hade du sagt, så i fyra dagar lagade jag fläskpannkaka varje kväll för att på den femte ha lärt mig tillräckligt väl för att låta dig smaka. Du åt artigt, förstås, men när jag frågade om du ville ha mer förklarade du förläget att du inte var särskilt förtjust i att äta gris.

När jag hade bett dig vattna mina blommor medan jag var i Jyväskylä en vecka och du hade satt upp tvåhundranitton post it-lappar i olika färger som sade ”jag älskar dig” på tvåhundranitton språk. Jag sade: tack. Jag sade: jag älskar dig också. Jag kunde ha sagt, men sade inte: när jag kom hem och fick se dem satte jag mig ned på golvet och grät. Jag sade aldrig: det minnet värmer mig mer under kalla nätter när du sover hemma hos dig än något täcke eller element. Jag sade aldrig: jag sparade varje lapp och lade dem i en låda. Ibland tar jag fram dem och tittar på dem.
   Någon dag. Någon dag.

I mina drömmar är din kuk alltid hård, väntande, längtande. Avklädd, med en liten droppe försats som glänser på ollonet. Jag smeker dig över bröstet, magen, rumpan som formats under de perioder du får för dig att du är en människa som tränar på gym. Jag kysser dig i nacken och ställer mig långsamt på knä framför dig och du skjuter höfterna framåt, som om du ville hejda dig men inte kan, som är dig din längtan efter att få känna mina läppar runt dig övermäktig. I mina drömmar är det du som darrar, stönar, spänner dig under min kontroll.

Det var kvällen då du talade tystare och långsammare ju längre tiden gick, som om varje ord var en börda du hade allt svårare att bära. Till slut tystnade du, och stirrade bara rakt framför dig. Jag kramade din hand, smekte din kind, försökte tvinga dig att vrida huvudet mot mig och se mig i ögonen, men det var som om jag inte var där. Till slut kunde jag leda dig därifrån, med min kropp mellan dig och trafiken, så att du inte skulle gå ut i den.
   Ingenting har någonsin skrämt mig lika mycket. Ingen av oss har någonsin nämnt det igen.

Världen är som vackrast i skymningen när dunklet döljer alla brister. Vi är alltid som bäst när vi inte riktigt syns. Det är timmen då natten sväljer oss alla. Allt det vi känner och vet förändras i mörkret, transformeras till någonting likt men ändå annorlunda. Jag håller gärna din hand i min då, ankrar fast oss i varandra så att våra metamorfoser inte går åt olika håll.
   Du ändras förstås minst av allt. Du var suddig, ur fokus, redan från början. Det är som om du är gjord för att stå i skuggan.

I tre dagar har världen varit fel. Det finns en tomhet där någonting stod. Det är trasigt som förut var helt. Mitt hjärta är vilse. Det hör till dig, men vet inte var du är. På tre dagar har du inte hört av dig. Du svarar inte på samtal. Du svarar inte på meddelanden. Du svarar inte när man ringer på dörren. Jag skulle posta ett brev, vilket brev som helst, om jag trodde att det skulle leda till någonting annat än insikten att du inte heller svarar på brev. Det är en lista lång nog som den är. Jag ber dig: kom tillbaka. Det är min enda bön.

Detta har jag gjort: Övernattat i din trappuppgång, från tidig kväll till sen morgon. Jag skulle tagit med mig mer än en bok. Jag skulle ha tagit med en egen lampa istället för att sträcka mig efter lysknappen varje gång ljuset slocknade i trapphuset. Jag är tacksam att du bor högst upp. Ringt på hos alla dina grannar och frågat när de såg dig sist. Ringt till sjukhuset, bönat och bett. Ringt till polisen. Ringt till tidningen, för att höra om några olyckor hänt den dag du slutade höra av dig. Gått igenom varje hörn av din webbplats för att försöka hitta någonting som skulle kunna leda mig till någon av dina kunder. Sökt på varje sökord jag kunnat komma på för att finna samma sak. Ringt till alla dina vänner och bekanta, de jag träffat eller känt till eller bara hört namnet på.
   Detta har jag lärt mig: Du kom inte hem. Ingen har sett dig. Ingen har hört från dig. Det finns ingen med ditt namn skriven på din adress. Det finns ingen med ditt namn och din födelsedag skriven i hela landet. Skatteverket vet inte vem du är. De kan inte hjälpa mig att hitta dina föräldrar.
   Jag vet ingenting längre. Bara det här: du fattas mig. Du fattas mig så att jag går sönder.

Jag har klätt väggarna i din kärlek. I hela lägenheten sitter de lappar du lämnat mig och talar om för mig att du älskar mig på språk jag inte förstår. Det är så mycket jag inte förstår, men jag klamrar mig fast vid det. Du älskar mig. Du älskar mig. Du älskar mig.

Överge mig inte.

Lämna mig inte.

Kom tillbaka till mig. Bara kom tillbaka till mig.

Jag kan inte längre läsa vad jag skriver till dig. Orden rinner ut i tårarna. Inte ens i breven jag aldrig skickar kan jag nå dig. ”Jag älskar dig”, skriver jag, samma tre ord om och om och om igen över hela pappret, men när jag når botten har allt jag skrivit suddats ut. ”Jag älskar dig”, lämnar jag som röstmeddelande, men gråten hackar sönder mina ord.

Jag vill äta din mat, lyssna på dina sånger, läsa dina böcker, se dina filmer. Leva med dig genom dina favoriter. Men hur skall jag göra det? Du tycker om allt och inget. Du rekommenderar en roman bara för att nästa månad hävda att den är tråkig, hånar ett band bara för att nästa gång jag kommer förbi lyssna på deras musik. Det finns ingenting som mer än någonting annat är du, utom just du själv.
   Allt påminner om dig. Gatstenarna. Tv-reklamen. Tavlorna i väntrummet på vårdcentralen dit de skickar mig när jag inte längre kan sköta jobbet. Allt.

En gång lyckades jag släpa med dig för att lyssna på musik. Det var en majdag utan moln på himlen och i parken utanför operahuset låg halvnakna människor och solade. Vi skulle på kammarkonsert i foajén, Mahler och Bach, och du satt hela konserten och såg ut genom fönstret, som om du hellre ville vara där. Mahlers Kindertotenlieder är inte din musik, men jag lyssnar på den ändå, för om jag sluter ögonen kan jag inbilla mig att du sitter bredvid mig. Uttråkad, men här.

Ett brev, anonymt, med en handstil jag har sett förr. Än så mycket mer oväsentligt nu, detta mysterium, och kanske så mycket viktigare. Förlåt, sade det, för allt vi gjort. Vi borde ha varit försiktigare. Det blir bra till sist.

Det blir bra när du kommer tillbaka.
   Om du kommer tillbaka.
   Snälla kom tillbaka.

Jag saknade aldrig din närvaro förut. Jag uppskattade mina kvällar för mig själv, att sova ensam i min egen säng, min självständighet och att bara vara jag. I förvissningen om att snart få träffa dig igen var ensamheten aldrig ensam. Nu river varje sekund utan dig i mig. Din frånvaro lämnar ett hål i den vardag som inte behövde dig så länge som jag visste var du fanns.

Jag försökte fika med Emilia i dag. Träffa någon annan. Lämna min lägenhet. Säga någonting till någon annan än läkaren och Försäkringskassan och personalen i matbutiken. Tre minuter, tre minuter klarade jag, orkade jag innan allas glada samtal blev ett hån mot de ord du inte ger mig. Innan deras samvaro påminde för mycket om den som ryckts ifrån mig.

Jag behöver dig.

Kom tillbaka till mig.

Jag älskar dig.

Det är länge sedan jag skrev till dig nu. För dig. Om dig. Vilken preposition som än passar oss bäst. Tiden läker inte alla sår. Men man vänjer sig vid smärtan.
   Jag saknar dig.

En förmiddag i Slottsparken. Din arm runt min axel, solskenet som leker i lövverken. Sommarbrisen som drar i ditt hår medan du engagerat pratar om någonting du hade rakt motsatt ståndpunkt om bara för en månad sedan, utan att du verkar märka skillnaden.
   Det är inte så jag vill minnas dig, men det smyger sig på. Vacker. Stolt. Oberäknelig. Ta ett adjektiv och jag kan hitta ett minne där du passar in på det. Vilket adjektiv som helst.

Jag älskade det vi var.

Det blev fel i koden. Ett problem med projektets struktur, kallade hon det. Saker gick sönder, sade hon.

Det ringde på en kvinna nyss. Hon behövde prata med mig, sade hon, och undrade om hon fick komma in. Hon borde egentligen inte vara där. Hon borde egentligen inte prata med mig.
   Det gällde dig.
   Jag förtjänade en förklaring, sade hon. Ett avslut.
   Det är inte ett avslut jag vill ha.
   Förlåt, sade hon, medan hon såg ned i hallgolvet jag inte riktigt städat på fem månader nu. Det hade verkat som en så god idé, sade hon. Alla hade kunnat bidra utan att vänta på någons klartecken. Bättra på dig. Åtgärda andras misstag. Du var ett experiment. Bara bland människor som behandlade dig som en annan människa kunde du tro att du var en av oss.

De hade inte kunnat komma överens. Redigerat fram och tillbaka. Koden hade återställts för många gånger. Den hade gått sönder. De hade inte lyckats åtgärda det utan att börja om från början.
   Du hade gått sönder.
   Hon lyfte aldrig blicken från mina fötter.

Irreparabel, kallade hon dig. Trasig bortom rimligt hopp. Olagbar. Kraschad. Borta.
   Du var så mycket större än rader trasig kod. Så mycket bättre. Så mycket mer.

Vi skapar liv för att se oss själva, sade ett brev som kom i dag. Det var hennes handstil. Vi vill se oss själva i spegeln, skrev hon, eller tvätta bort det som står mellan oss och spegelbilden.

Är det ett misstag att tycka om fläskpannkaka? Måste det rättas?

Jag satt i Pildammsparken och tittade på änderna i kväll. Det var kallt. Folk promenerade förbi, men ingen annan satte sig på bänkarna. Bra så. Träden har lagt ifrån sig sina löv och parken blir mindre när byggnaderna och bilarna, hela staden, tydligare tränger sig på. I våras satt du här bredvid mig, och vi såg dem valla sina nykläckta, fjuniga ungar. Kanske är det samma änder som simmade framför mig nu. Kanske är det ällingarna.
   De är så lika. Spegelbilder.

Du var mänskligare än någon av dem som lämnat mig utan dig.