Bara för min dotter

Scenografin antyder en inte alldeles avlägsen framtid. Det är helgmorgon. En man och en kvinna håller på att göra i ordning bordet för frukost. Mannen sträcker sig efter en pipmugg och vänder sig mot bordet med den innan han kommer på sig själv och ställer tillbaka den.

Kvinnan: Hon har det bättre nu.

Mannen: Hon har det inte alls.

Kvinnan: Det är bättre.

De dricker kaffe och läser nyheterna på var sin läsplatta.

Mannen: De har eldat containrar nere vid hamnen igen.

Kvinnan svarar inte. Det är tyst i ungefär tio sekunder.

Mannen: Och de skall stänga det libanesiska stället vid torget. Det är väl på tiden, jag fattar inte hur de har kunnat vara öppna så länge. De verkar aldrig ha några kunder.

Kvinnan: Skickade du ett tackmeddelande till Hanna, för hjälpen med begravningen?

Mannen: Jo, häromdagen. Jag tycker fortfarande att vi borde ha skickat blommor eller någonting sådant. Det hade inte fungerat utan henne.

Kvinnan: Du känner Hanna, hon hade bara tyckt att det var ett slöseri med pengar och blommor. Dessutom tycker hon att vi gjorde fel.

Mannen: Men hon hjälpte till. Det är det viktiga.

Kvinnan: Kanske det. Men jag hade kunnat klara mig utan att gå omkring och känna hennes fördömande. Det var svårt nog ändå. Det är inte som om vi ville göra det.

Mannen: Har hon sagt någonting?

Kvinnan: Nej, men jag vet hur hon känner. Jag kan känna vad hon tycker även om hon är tyst.

Mannen: Men herregud, vad skall hon göra? Det är ju inte direkt som om hon är ensam om att tycka som hon gör heller. Eller som om det är särskilt konstigt.

Kvinnan: Börja inte du också, vi har redan haft den här diskussionen. Vad gör det för nytta att ha den igen nu? Vad kan den ändra?

Mannen: Jag börjar inte med någonting alls. Jag vet mycket väl att det är för sent för att ändra på någonting. Jag säger bara att det inte är så konstigt att hon tycker som hon tycker och att vi bör vara glada att hon valde att hjälpa till ändå, det är allt.

Kvinnan: Klart hon valde att hjälpa till, någonting annat hade ju fått henne att framstå i dålig dager, men …

Han sträcker sig över bordet, tar hennes hand i sin och håller i den.

Mannen: Karin, du är ledsen. Och arg. Det är naturligt och ingenting konstigt. Men ta inte ut det på Hanna. Hon har inte gjort någonting annat än att hjälpa oss.

Hon tystnar och vänder sig till läsplattan igen. Läser en kort stund innan hon lägger ned den igen, oförmögen att kunna koncentrera sig på läsningen.

Kvinnan: Jag är bara så jävla trött på att känna att jag måste försvara mig, ovanpå allt annat. Som om det inte var min dotter vi talade om. Som om jag inte älskade henne. Som om …

Mannen: Jag vet. Jag vet.

Kvinnan: … som om vi bara gjorde det för att bli av med henne, inte för hennes skull. Som

om de skulle ha brytt sig mer om henne än jag gjorde. Jag är så jävla trött på det, barra.

Mannen: Jag vet.

Kvinnan: Det blir inte bättre när du håller med dem.

Mannen: Jag håller inte med dem. Jag förstår varför de kan tycka som de gör. Det är två helt olika saker.

Kvinnan: Som om jag hellre skulle kunna resa än att ha henne kvar, bara för att jag har sagt att jag saknar det. Är det så konstigt att man kan vilja ha båda sakerna, både sitt barn och möjligheten att åka längre bort än några enstaka timmar någon gång? De flesta verkar uppskatta både och utan att någon kommer och kallar dem omänskliga för det.

Mannen: De har väl inte sagt …

Kvinnan: Visst, jag ville ha ett normalt liv med ett normalt barn. Är det så hemskt att längta efter?

Mannen: Nej, det är klart att det inte är. Men det tror jag faktiskt inte att folk tycker heller.

Kvinnan: Bara för att du inte är kvinna. En kvinna skall vara nöjd med att ta hand om sina barn, annars är någonting fel, verkar det som.

Mannen: Vi lever inte på nittonhundratalet längre.

Kvinnan: Nej, men det kan vara svårt att tro ibland, när man märker vad folk tycker.

De tar några tuggor mat i tystnad.

Mannen: Har du någon aning om hur mycket som kom in till fonden i samband med begravningen, förresten?

Kvinnan: Runt tjugotusen, tror jag.

Mannen: Så mycket ändå? Det är bra. Förstås, folk där borde inse behovet av att forskningen faktiskt får pengar, i alla fall.

Kvinnan: De gärna kunnat få inse det tidigare, bara.

Mannen: Varje liten droppe, du vet … Det finns så mycket lidande i världen. Att som kan hjälpa till att minska det är bra.

Kvinnan: Men det hjälper inte oss. Vi hade kunnat behöva den hjälpen.

Mannen: Men förhoppningsvis hjälper det någon annan.

Kvinnan: Det är säkert bra. Jag kan inte riktigt förmå mig att glädja mig åt det, bara.

Mannen: Nej. Nej, det är klart.

Kvinnan: Hon hade så ont. Så fruktansvärt ont. Och hon kunde inte förstå varför. Vi kunde inte förklara det för henne. Det är inte ett värdigt mänskligt liv.

Mannen: Jag vet, älskade. Jag vet lika väl som du. Men man kan alltid hoppas …

Kvinnan: Hoppas på vad? Det kunde bara bli värre, det vet du lika väl som jag.

Mannen: Ja, jag vet. Vad man än hade hittat för läkemedel hade det varit för sent för att rädda henne. Men hoppet gör livet med uthärdligt.

Kvinnan: Eller smärtsamt.

Mannen: Det hade varit värre utan hopp.

Kvinnan: Hade det? Det gjorde så väldigt ont att se henne lida. Jag vet inte vad hoppet gjorde annat än att dra ut på det.

Mannen: Det gjorde att hon orkade fortsätta. Att vi orkade fortsätta, antar jag. Medan det fortfarande fanns en poäng i det.

Kvinnan: Fanns det en poäng? Vilken då?

Mannen: Livet. Smärta är en del av det.

Kvinnan: Men livet måste ha mer än smärta om det skall vara värt att leva.

Mannen: Det hade mer. Hon blev fortfarande lika glad varje gång man satte på hennes favoritmusik, vet du. Även om hon inte orkade visa det lika tydligt. Hon tyckte fortfarande om att äta glass. Hon tyckte fortfarande om när man strök henne över håret och sjöng för henne när hon skulle sova.

Kvinnan: Men det är inte nog för att göra någon skillnad, om man har ont hela tiden.

Mannen: Fast vad vet du och jag om det, egentligen?

Kvinnan: [argt] Jag kan ju inte tala för dig, men jag har tillbringat varje dag, de flesta vakna timmar, de senaste åren med henne. Jag har sett henne, sett hur hon det gjort.

Mannen: Men hon kunde aldrig riktigt tala om för oss …

Kvinnan: Jag är hennes förälder. Jag har levt med hennes handikapp sedan hon föddes. Jag vet vad hon ville säga. Jag har knappt gjort någonting annat de senaste tio åren än att lärt mig att lista ut det.

Mannen: [tystare] Det är jag också.

Kvinnan: Om hon hade kunnat välja … hon hade gjort samma val. Det är det folk inte förstår, när de säger att vi valde åt henne, att det hade vi gjort hur vi än gjorde. Att fortsätta är också ett val.

Mannen: Ett val som brukar komma ganska automatiskt.

Kvinnan: Inte i den situationen. Det var ju … det var ju bara för hennes skull.

Mannen: Men ingen har väl påstått någonting annat.

Kvinnan: Inte rakt ut, men … man känner ju vad de tycker, ibland. Att vi gjorde det för vår skull. För att det skulle vara skönt att bli av med henne. Som om det någonsin kunde vara skönt att bli av med sitt eget barn.

Mannen: Inte ens om man kan ha ett eget liv? Jag vet inte … Jag saknar henne lika mycket som du, och jag önskar att hon fortfarande var här, att hon aldrig blivit sjuk, men …

Kvinnan: [ännu mer upprört] Nej, aldrig! Jag åker inte hellre till Spanien än jag …

Mannen: [höjer rösten för att avbryta] Nej, inte jag heller, det är inte så jag menar. Jag hade aldrig valt bort henne efter att hon fötts.

Kvinnan: Så vad menar du egentligen?

Mannen: Nej, glöm det. Jag uttryckte mig dåligt, det är allt.

Kvinnan: För om jag någonsin får reda på att du gick med på det här för att du ville kunna göra saker du inte kunnat göra längre …

Mannen: Det var inte jag som ville, kommer du ihåg det? Du övertalade mig. Och jag gick med på det för att du övertygade mig om det var det bästa för hennes skull. Jag gick med på det för att jag inte ville se henne lida, jag heller.

Kvinnan: Så släpp ämnet.

Mannen: Jag önskar bara att hon kunde ha fattat beslutet själv.

Kvinnan: Vem gör väl inte det? Tre månaders undersökning där läkarna och psykologerna försökte få tillräckligt mycket kontakt med henne innan de kunde tro på oss, på att vi var de enda som kunde välja … de kom inte i närheten av att förstå henne lika väl som jag. Någon måste välja. Vem skulle annars ha gjort det?

Mannen: [mest för sig själv] Vem som helst, bara inte jag.

Kvinnan: Du kan inte låta någon annan ta ansvaret för ditt barn. Det är ditt ansvar, vårt ansvar.

Mannen: Nej, jag hade väl inte kunnat det. Jag önskar bara … jag önskar bara att jag hade sluppit känna det som om jag dödat mitt eget barn.

Kvinna: Du dödade henne inte. Det gjorde sjukdomen. Eller läkarna, om man vill se det så. Allt du gjorde var att bespara henne ett utdraget lidande. Hon har det bättre nu.

Mannen: Hon har det inte alls.

Kvinnan: Det är bättre.

De äter vidare under tystnad. Ridån går långsamt ned.

Sattes upp i samband med teaterfestivalen Plej 2012. Regi Johan Jönsson, skådespelare Joakim Sundh och Åsa Wengström.